Förundras!

Von oben

På åkerstigen ligger en död tordyvel.
Tre benpar prydligt hopvikta över magen.
Istället för dödens virrvarr - ordning och reda.
Det fasansfulla i anblicken är tämligen måttligt,
räckvidden är begränsad, från maskros till mynta.
Sorgen delas inte.
Himlen är blå.

För vår ros skull avlider inte djuren,
de dör en liksom grundare död
och förlorar, vill vi tro, mindre känsla och omvärld,
gör sorti, tycks det oss, från en mindre tragisk scen.
Deras stillsamma själar spökar inte om natten,
de håller distansen,
de visar respekt.

Och nu ligger den döda tordyveln på stigen
och glittrar obegråten mot den lilla solen.
En tanke lika kort som den tid blicken tar:
det ser ut som om inget viktigt hänt den.
Det viktiga verkar vara förbehållet oss,
vårt liv och vår död, en död
som åtnjuter avtvingat företräde.

Wislawa Szymborska (1923-2012), översättning Anders Bodegård.

Här skriver jag om Szymborska idag.

Ann