Den som ger sig in i Katarina Frostensons poesi för att söka nycklar till hennes person går lätt vilse i en flimrande ordskog av symboler, fragment, ekon och myter, där betydelserna hela tiden förskjuts. Här skymtar en hind mellan stammarna, en förvandlad jungfru i hjortskepnad på flykt från jägarens pil. En kvinnokropp, utkastad i leran. En man som ömsom bär pilbåge, ömsom slaktarmask, en svikare, en lögnare, en varglikt leende mördare. Men rollerna kan växla, offer bli förföljare, utsatthet vändas i triumf, bödeln visa sig vara en befriare.
Den våldtagna Philomela får visserligen sin tunga utskuren men hon lyckas återge sin berättelse i en väv, som blir en bild för själva poesin. Jägaren Aktaion som råkar se jungfrugudinnan Artemis bada naken döms att själv bli ett jagat villebråd.
Vad säger Katarina Frostensons poesi? I stormen kring Svenska Akademien vänder jag här blicken mot dikten.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar