Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.
Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar