En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.
Här recenserar jag Ribichs nya bok.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar