”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?”
Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha
tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte
hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket.
I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande
ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att
föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men
Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.
Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar