Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.
Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar