I ”Ditt liv och mitt” fortsätter Axelsson vända på stenarna i det folkhem som byggde upp ett välfärdssamhälle samtidigt som vissa människor knuffades ut ur gemenskapen. Förra romanen ”Jag heter inte Miriam” lyfte fram romernas situation i efterkrigstidens Sverige, den här gången sätter författaren ljuset på mentalsjukhusens oönskade existenser, de som makarna Myrdal i bokens inledande citat kallar ”samhällets bottensats”.
Vipeholm öppnades 1935 för att inhysa ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Mellan 1945 och 1955 pågick den beryktade kariesstudien, där patienterna matades med sega kolor tills tänderna ruttnade. En stor framgång för svensk tandhälsa, en katastrof ur etiskt perspektiv. I Axelssons roman är det 60-tal men attityden gentemot samhällets svagaste har bara förändrats marginellt sedan rashygienens glansdagar och på Vipeholm sitter föraktet och våldet fortfarande i väggarna.
/.../
”Ditt liv och mitt” är en bitvis mycket stark roman, men hör inte till Axelssons mest helgjutna. Upptakten är strålande och länge har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Visst händer det att författaren i ivern att uppmärksamma det förflutnas förbrytelser undervisar lite väl didaktiskt och väver in fakta på ett rätt så konstruerat sätt – en hel del slutsatser är läsaren nog förmögen att dra själv. Fast vad som gör att jag svalnar är snarare den dramatiska hemlighet som ger berättelsen ett drag av spänningsroman och varken känns särskilt trovärdig eller nödvändig – Axelsson är ju så skicklig på att gestalta familjelivets vardagliga helveten och spöken i garderoben att det knappast behövs starkare effekter för att spetsa till intrigen. Dessutom finns det våld i Vipeholmsmiljön så att det räcker till.
Ifall man är premium-prenumerant kan man läsa min recension av Majgull Axelsson här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar