Mann i pickelhuva

Ernst Ludwig Kirchner: Selbstbildnis als Soldat (1915)

 

I ett panteon över 1900-talets rättrådiga har humanisten och antinazisten Thomas Mann en given plats. Fast om minnet över nobelpristagaren som stod emot seklets barbari ska lysa med den rätta marmorvita glansen bör man helst glömma ett av hans verk: En opolitisk mans betraktelser.

Pietetsfullt glömd är också vad boken för det mesta blivit, i alla fall utanför Tyskland. Faktum är att den först nu, efter nästan ett sekel, kommit i svensk översättning. Ändå handlar det inte om någon obetydlig liten skrift utan om ett lika välformulerat som provocerande 600-sidigt lustmord på demokratin, begått i affekt under Första världskrigets folkslakt. 

Mot västmakternas segerrika ”Ententeeuropa för human freedom and peace”, vad som idag skulle kallas världssamfundet, ställer Mann den tyska andens separata utvecklingsväg, präglad av motstånd och melankoliskt tvivel. Parlamentarism är käbbel, demokrati pöbelvälde, ödet nationellt – och om människan är ett politiskt djur så är i alla fall inte tysken det. 

I en språkligt vibrerande text full av paradoxer och ironier sveper Mann in sig i Nietzsches retoriska mantel, manar i ett slags spekulativ historiefilosofi fram nationens väsen, pendlar mellan beundran för det heroiska folket och rädsla för den primitiva massan, ger ett inträngande porträtt av den fanatiske politikertyp som skulle dominera det kommande seklet, skyller i en tidig variant av dolkstötslegenden Tysklands nederlag på den inre fienden, ”civilisationslitteratören”, som har tydliga drag av brodern Heinrich Mann. 

Mycket kan tyckas hopplöst daterat, men man behöver bara skrapa lite på ytan för att stöta på frågeställningar och tankekomplex som talar direkt till vår tid. Här har vi motsättningen mellan kulturspecifika och universella värden, mellan nationalism och globaliseringsiver, mellan skeptisk relativism och trosviss modernitet. Mann företräder en konservatism som förlorat tron på sin egen framtid, men kanske är hans antipolitiska inställning modernare än han själv vill tro när han beskriver staten som ”en maskin som det är fackmännens sak att sköta och hålla uppsikt över”.

Det är lätt att instämma i Manns skepsis mot en genompolitiserad tidsanda och beskäftig humanism bakom vars ullkläder ofta döljer sig egenintressets sträva päls. Lika svårt är det att svälja hans kulturellt raffinerade försvar för en dödsdömd feodal maktordning. Ändå kan jag inte låta bli att boken igenom känna en viss motvillig sympati för författaren i den missklädsamma pickelhuvan: ”Kanske anser jag att rollen som hopplös figur är mer konstnärligt fruktbar och hederlig än att uppträda som kulturintelligentians försångare”. 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan