Västerbotten, september IV (fågeltema)

 Ann

När skitstövelfilter saknas

Vilken blick hon har, Dorthe Nors. Grym och ändå kärleksfull. Disträ och på samma gång genomskådande. Den ger intryck av att vara förströdd, strövar omkring lite hit och dit och gör nedslag på saker som verkar helt oväsentliga. Så naglas en särskild detalj fast och historien framstår plötsligt i en annan dager.

Här skriver jag om danska Dorthe Nors hyllade historier.

Ann

Västerbotten, september III

Ann

Västerbotten, september II

 

Ann

I främlingsfientlighetens skuggor

Hösten 2010 höll hela Malmö andan. En mördare gick lös i den mångkulturella staden och riktade sin pistol med lasersikte mot slumpvis valda offer med utländskt utseende. När polisen till sist lyckades sätta stopp för terrorn visade det sig att den skrämmande gestalt som gömde sig i främlingsfientlighetens skuggor var en sjukskriven före detta tandtekniker med spenslig kroppsbyggnad, tjocka glasögon och pedantisk läggning. En man så alldaglig att ingen skulle lägga märke till honom, men med en fullt utrustad stridsväst under överdragsjackan. 

Läs här min recension av Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs, "Äventyr i Svenssonland".

Johan

I tyranniets händer

Vad gör fångenskap med en människa? Kan tanken vara fri när kroppen hålls bakom galler? I Aris Fioretos nya roman ”Mary” ställs frågan om individens valmöjligheter i kringskurna omständigheter på sin spets.
Året är 1973 i militärjuntans Grekland. Studenterna gör uppror och ockuperar högskolan med krav på frihet och demokrati. Regimen svarar brutalt. 23-åriga Maria, som kallar sig Mary, har precis fått bekräftat att hon är gravid när hon arresteras av säkerhetspolisen för att ha deltagit i demonstrationerna.

Här recenserar jag Mary.

Ann

Västerbotten, september

 

 Ann

I livets tvärdrag

En debutroman borde man läsa med ogrumlad blick, men när Karl Ove Knausgårds förstlingsverk ”Ut ur världen” från 1998 kommer på svenska är det svårt att gnugga bort 3 700 sidor ”Min kamp” ur ögonen. Särskilt som debutens jagberättare Henrik Vankel ligger så nära den självbiografiska romansvitens huvudperson att de i mitt medvetande bitvis glider ihop till en och samma gestalt.

Läs min recension av Karl Ove Knausgårds roman "Ut ur världen" här.

 

Johan