Gott nytt år!

Poesin reder sitt bo

Hur ser då den unga svenska poesin ut 2015, baserat på årets utgivning? ... Dikten är i hög utsträckning politisk, om än inte alltid på ett uppenbart sätt. Inte sällan står familjerelationer i centrum och den nära kretsen blir linsen som samhällsfrågorna bryts genom. Vad som intresserar är förhållandet mellan jaget och viet, gränsen mellan det privata och det offentliga, konstruktionen av det gemensamma. ”Vi reder vårt bo”, förklarar till exempel Linus Gårdfeldt i ”Lys med apan” (Bonniers), ”försöker bygga en plats där något kan växa”. Och Jonas Brun hävdar med besk absurdism i ”Gestaltlagarna” (Pequod Press): ”En familj kan i början ge upphov / till situationer som kan uppfattas som obehagliga // Du vänjer dig snart vid de nya lukterna”. Jag utnämner tillhörighet till årets tema. Något som innesluter och även utestänger.

Ett slags översikt över årets poesi hittar man här.

Ann

Julfrost

Ann

God Jul!

Ett år då vi behövde litteraturen mer än någonsin

Men vid sidan om monsterbästsäljare som bär hela marknaden på sina breda axlar har vi det myller av danska självbekännelser, ryska dystopier, franska flanörskrönor, isländska epos, sydamerikanska noveller, östeuropeiska monologer och västafrikanska postkoloniala klassiker som utgör litteraturens verkliga blodomlopp.

Hur var litteraturåret 2015? Jag försöker mig på någon slags sammanfattning, här.

Ann

I Fosses trans

Det är förstås julevangeliet som spökar i Jon Fosses kortroman ”Sömnlösa”, samtidigt som det är frestande att läsa historien som en allegori över dagens tillbommade gränser: ”här behövs det inte fler människor, säger hon och så stänger hon dörren”. Visserligen är Fosse en författare som vägrar att delta i samhällsdebatten och diskutera annat än estetik, men han skalar av sina berättelser och laddar dem med tidlösa symboler så att de likt myter låter sig lånas till tolkningar av världsläget igår såväl som idag.

Här skriver jag om Jon Fosses prisbelönta trilogi.

Ann

Andra advent

Landscape with Bastejkalns - Vilhelms Purvitis

Ur Tomas Tranströmer skrivbordslådor

”Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.”
Så skriver Tomas Tranströmer i ett brevutkast till Lars och Madeleine Gustafsson 1963. Ett ohejdbart läckage är väl egentligen inte en bild man förknippar med Tranströmers författarskap. Han är ju känd för motsatsen, för behärskning, koncentration och pregnans, för att väga varje ord på den mest finkalibrerade våg och slipa sina metaforer till blänkande perfektion. Produktionen var också sparsam: de samlade dikterna från ett halvt sekels skrivande ryms i en högst behändig utgåva på knappt 500 sidor.
Nu har i alla fall skrivbordslådornas innehåll definitivt sipprat ut, eller snarare skafferiets, för det var där författaren förvarade sitt hemma-arkiv med anteckningsböcker, manuskript, brev, foton och tidnings-artiklar.

Här skriver jag om Tranströmers skafferi. 

Ann