Hittställen i kulturen

Böckerna, de förbjudna, vidgar den trånga världen, blir inte så mycket ett gömställe som ett ”hittställe”, en dörr som öppnas till en plats som kan leda vart som helst. Jeanette läser i smyg, smugglar in böcker på sitt rum och gömmer dem i lager på lager under madrassen. När sängen vuxit sig misstänkt hög blir de funna, sönderrivna och utkastade genom fönstret. Därefter tänder modern ett bokbål och låter alltihop gå upp i rök.

Krönika om kulturvanor, museibesök och litteraturens kraft finns här.

Ann 

Rimmade kärleksminnen

Nästan nittio år gammal debuterade Carl-Göran Ekerwald som poet med den nyförälskade diktsamlingen ”Sigridiana” (2013). Den lärde essäisten visade sig vara en sprudlande rimsmed som med hög charmfaktor besjöng den senkomna kärleken och lättsamt humoristiskt hanterade den överhängande förgängligheten. I nya diktsamlingen ”Gröna bläcket” (Karneval förlag) blickar Ekerwald bakåt i tiden och porträtterar hustrun Anna, som han mötte i klassrummet på latinlinjen: ”Vi höll ihop i sextinie år. / Vi hann båda få snövitt i vårt hår.”

Här skriver jag om Ekerwalds poesi.

Ann

Aniara under vatten

Vem sade att kalla kriget hörde till historien? Världsläget har grävt fram gamla rädslor, och panik förknippad med en förfluten epok dyker plötsligt upp igen som ett ubåtsperiskop i skärgården. David Norlins debutroman ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” skulle kunna beskrivas som en dystopi med retrostuk, en framtidsvision som hämtad från atomångestens mörkaste dagar.

Här finns min recension av Norlins debutroman.

Ann

Bitter brygd

Hatet sjuder i Jamaica Kincaids roman ”Se Nu Då”. Ett äktenskap är i upplösning och det som en gång var kärlek har förbytts i dess motsats. Mrs Sweet är inte längre slank och vacker och allt hos henne väcker numera avsky hos mr Sweet, som snart kommer att hitta en yngre och mer attraktiv kvinna som dessutom delar hans musikaliska intressen.

Här recenserar jag Jamaica Kincaid.

Ann

Januari

Ann

När allt kunde hända

”I min värld har allt kunnat hända, och har hänt”, skriver Carl Henrik Svenstedt avslutningsvis i sin nya självbiografiska bok som heter just ”I min värld”. Det är ett slags försvar: somliga misstror hans berättelser ur ett händelserikt liv, de verkar alldeles för motstridiga och överdrivna. Hur kan en och samma person ha upplevt såväl att anordna flotta modeshower och hänga med Jacques Chirac som att sitta i fängelse och umgås med RAF-terrorister? Svenstedts svar på den frågan är nyfikenhet.

Här skriver jag om Svenstedts självbiografi.

Ann

Inte ett år att skratta åt

Är det med glädjetårar vi kommer att minnas 2015? Knappast. Möjligen har någon gråtit av lättnad över att året till sist tog slut. När brittiska Oxford Dictionaries utsåg årets ord 2015 gjorde de ett okonventionellt val. Årets ord blev nämligen inte ett ord, utan en - emoji. Och visst, kanske säger en digital glad gubbe en hel del om vår tid, dess kommunikationsvanor och stereotypiserade känslouttryck. Men är det verkligen en smiley som skrattar så att tårarna rinner som bäst sammanfattar fjolårets stämningar?

Här sammanfattar jag det gångna 2015 utifrån årets ord.
Den som hellre vill veta vilka årets bästa böcker kan ta del av Anns boktips här, och Johans här.

Detaljerna som gör berättelsen

Från mammas kåldolmar som sprider sin doft i hela trapphuset till den parisiska basker som en åldrande pappa önskar sig i julklapp – Klas Östergren vet att det är detaljen som gör berättelsen. Påtagligt ofta avspeglar det sig redan i titlarna på hans noveller: ”Med stövlarna på”, ”Kollega med gul skål”, ”Tumstock för en tillgiven”, ”Ravioli”. När nu alla hans prosahistorier i det kortare formatet samlats i en tjock volym är det upplagt för ett lustfyllt frosseri i virtuos berättarkonst med blick för de talande småsakerna.

Inte fått nog av Klas Östergrens berättelser efter serien "Gentlemen och gangsters"? Här recenserar jag hans noveller.

Ann