Sommaren håller på att blomma över, nu börjar vissnandet, ruttnandet, möglandet. Nog låter det som en bra tid att läsa Baudelaire? Dekadensens diktare, han som besjöng stinkande kadaver, föraktade det naturliga och sökte sig till den svarta och nakna tomheten, är förstås ingenting för de soligaste dagarna – själv tycktes han föredra alla säsonger mer än sommaren: ”Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera, / sövande årstider, ni som min själ håller av / för att ni sveper i slöjor och vet balsamera / hjärta och hjärna djupt i er grav!”
Här skriver jag om Compagons "En sommar med Baudelaire".
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar