På drift i digerdödens Europa

En kvinna ger sig ut på vandring i dödens Europa. För att freda sig mot övergrepp klipper hon av sin fläta, stoppar klänningen i ränseln och blir en pojke. Då slipper hon också gå med blicken sänkt och kan med förundrade ögon ta in allt hon möter på denna härjade kontinent någon gång kring 1350.

”Tiden är inte än” är som en pikareskroman utan komik, en pilgrimsfärd utan heligt mål, en ”On the road” i medeltida hosor och feministisk förpackning. I katastrofens spår möter vandraren såväl hjälpsamhet som hot, våld och desperation. Parallellerna till vår egen folkvandringstid ligger i öppen dager.

Här recenserar jag Elin Boardys nya roman.

Ann

Sorgens väkterska

”Människans gräns / är en tunn, tunn linje. / Nyss fanns existensens hav / nu är det intighetens.” I diktsviten ”Ödets hav” skildrar Bejan Matur flyktingarna som drunknar på sin väg över Medelhavet. Dagsaktuella händelser som äger rum så nära oss. Men med sina arkaiska klanger och mytologiska motiv låter hennes dikt som om den lika gärna kunde ha färdats i tusen år.

En kort text om Bejan Maturs poesi, här.

Ann

Inget tryggt hägn

”Det som är boskap i andra är boskap också i dig”, förklarade Gunnar Ekelöf i ”Färjesång”. Och genom svensk poesi löper en lagårdsdoftande tråd som påminner om det boskapliga i oss alla, från Elsa Graves kvalmiga svinborstnätter till Aase Bergs liknöjda fauna. Även Petra Mölstad, som debuterade 2013 med ”Införsel”, skriver en djuriskt sinnlig poesi som bökar i jorden och trängs bland fuktiga kreaturskroppar. ”du vill också gå i skugga / sticka näbben i myllan”, heter det i hennes nyutkomna tredje diktsamling ”Vi har hägn”.

Här skriver jag om Petra Mölstads nya bok.

Ann

Poetiska förskjutningar av fokus

I sjätte diktsamlingen ”Mellan öarna i de långa sunden” fortsätter Modig med sina centrallyriska meditationer av ett slag som är sällsynt i dagens poesi. Där årstidernas växlingar, tidens förvandlingar och minnets återstoder skildras med stillsam koncentration och utmejslad precision. För en lyrikläsare van vid samtidens yvigare uttryck är det lätt att hasta förbi och fråga sig om det inte är en smula för lågmält, prydligt och stillastående. Det är då det gäller att ställa om blicken till den där cirkelrörelsen i tålamod, som går att uttyda som ett poetiskt ideal.

Här recenserar jag Jonas Modigs nya diktsamling.

Ann

"Vi är alla nomader i våra egna liv"

”Har ni sett ’Sameblod’”? Frågan ställs gång på gång när Umeås elfte internationella litteraturfestival, Littfest, har en temadag om samiska språket och litteraturen. Att en film är på allas läppar under en litteraturfestival låter kanske lite märkligt, men den som sett Amanda Kernells historia om att vända sitt ursprung ryggen kan förstå hur det gått till – och hur ont det gjort – när en kultur skambelagts och ett språk närapå utraderats.

Identitet är årets fokus på litteraturfestivalen och torsdagens samiska program knyter an till temat med frågor om att berövas sin identitet och återta den.

Här försöker jag det omöjliga - att sammanfatta årets Littfest.

Ann

Öva sitt hjärta med poesi

Även om samtidens frågor bultar i boken är den klädd i en språkdräkt som ekar av gångna tider, där bärande ord som eld, blod, skuggor, svanar, liljor och granatäpplen ger dikterna ett högstämt, närmast mytiskt anslag.

Hallgrens dikt är i hög grad ett samtal med andra poeter och här hörs klanger från bland andra Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund. Men även om hon ofta rör sig på ett textplan som kan tyckas abstrakt har hon en förmåga att förvandla orden till kött: ”för in handen här och känn / om järnet blir till spjut / det går inte att veta / dess form förvandlar också oss / det kanske blir en krok / att fästa hoppet på”.

Här skriver jag om Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

I historiens virvelvind

Hagberg har en förmåga att gestalta hur totalitarism, fanatism och kolonialism inte bara formar tankemönster utan också präglar det konkreta livet, hur idéerna blir kött och blod, våld och död. Han drar paralleller mellan det kristna och det kommunistiska systemet, som båda sett till att ta kontroll över språket, och skildrar hur behovet av auktoriteter är sig likt, även om makten skiftar. Med pennan mot papperet upplever den före detta pigan befrielsen i att tänka fritt och sätta ord på förbjudna erfarenheter – på så vis blir ”Syndavittnet” en berättelse om såväl förtigandets kultur som berättandets kraft.

Jag recenserar Mattias Hagbergs nya roman, här.

Ann

I trettonåringens dunkla underland

”Jag var som en puppa som släpper ur sig en fästing istället för en fjäril”, heter det. Men nog är det en fullfjädrad författare som här breder ut sina vingar i en berättelse som är lika frånstötande som förtrollande, monstruös som mysteriös.

En helt vanlig debut är inte ”Natten som föregick denna dag”, nej, det var längesen en debutroman gjorde mig så här upplyft och påmind om vilken sinnesutvidgande upplevelse prosa kan vara.

Jag recenserar Johanne Lykke Holms debut, här.
Ann

Livet är ett sorgearbete

När Kristina Lugn själv kliver fram bakom draperiet med ett ”Tittut!” blir den välsmorda showen betydligt mer oförutsägbar och svärtan får både taggigare och dråpligare kanter. Under kvällen driver hon friskt med att hon ska påbörja en ny karriär som radiopsykolog – hennes entoniga röst har en ångestlindrande effekt, påpekar hon – men som alltid när det gäller Lugn finns det en glidning mellan skämt och allvar. Hon har garanterat gjort en hel del för folkhälsan under åren genom att sticka hål på uppblåsta krav och bemöta den glanslösa vardagen under diskbänken med en sylvass ironisk skruv.

”Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för”, slår hon fast.

På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till Sarah Riedel och Kristina Lugn, det kan man läsa om här.

Ann

Ljuset får sista ordet

Också i poesins form är det mycket som känns igen i Berghs värld. Dikterna rör sig mellan de välbekanta polerna: födelsestaden Landskrona och bostadsorten Malmö, gårdagen och nuet.

Här finns flera dikter tillägnade romanfiguren och alter egot Jonte Sten. Här är minnen från uppväxten, snedtändningar i Köpenhamn och gamla vänner som gått ner sig. Men här speglas också ett samhälle av idag där flyktingar hänger under lastbilar för att ta sig över bron.

Det är väl inte alltid de vardagliga berättelserna från livet har tillräcklig poetisk skärpa. Men Bergh har en iakttagelseförmåga som kan få dikterna att blixtra. Och inte minst har han ett flöde i sin dikt, ett melodiskt driv som känns ovanligt idag.

Här recenserar jag Jonas Berghs första diktsamling.

Ann

Home economicus revisited

I en tid när demokratin alltmer får stryka på foten för marknad och expertstyre kan det vara rimligt att som medborgare ställa frågan vilka ideologiska värderingar som finns inbyggda i nationalekonomins grundantaganden.

Här finns en länk till debatten som följde på min text om Fronesis.

Johan

Att öva hjärtat

Påbörjad under Gazakriget 2014 och med den palestinska poeten Somaya El Sousis diktrad ”i väntan på längtan” som återkommande refräng går diktsamlingen i dialog med tiden, en tid då världen med ”all dess hårdhet” prövar våra hjärtan. Det är dikter som kretsar kring funderingar om vad som händer med oss, inuti oss, när ansiktslösa människor ”spärrar alla vägar”, när rädslorna för varandra växer. Ord river inga murar, men kanske kan de öppna våra inre kamrar?

Hallgrens förra bok ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” var ett sorgearbete som utgick från förlusten av en far och upplevelsen av att språket då inte räcker till. Också den nya boken är ett slags sorgebok, men vidgad ut mot världen och sträckande sig mot det hopp som övningarna med orden ger, ”att tro på det meningslöst sköna i sången”.

 Här en recension av Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

Närstudie av misslyckandet

Hejdlöst driver Engberg med den avundsjukeinpyrda forskarvärlden och inkrökta litteraturkretsar – jag gissar att en och annan kommer att känna sig träffad. Och man vet att man befinner sig i Göteborg när ett smalt lyrikmagasin fått namnet Par-O-Di.

Av förlaget beskrivs boken som en ”intellektuell underhållningsroman”, men jag skulle nog snarare kalla den en akademisk nervthriller. Från det inledande slutseminariets brutala avhandlingsslakt vrider Engberg åt förödmjukelseskruven snäpp efter snäpp och låter Jonas ta det ena steget pinsammare än det andra på vägen mot den moraliska botten.

Här en recension av Martin Engbergs roman En enastående karriär.

Ann

Perfektionen i en urna

Alla dessa skålar, krus och krukor som står uppradade på arkeologiska museer runtom i världen, de säger oss något om människans djupa drift att smycka sin omgivning och försköna vardagen, att omvandla de grundläggande behoven till en daglig estetisk upplevelse. I vår genomdesignade, homestylade samtid framstår det förstås som en banal insikt, men ibland kan en dekorerad krukskärva i en monter ge en svindlande känsla av att överbrygga tid och rum.

Bente Brosbøl Hansens urnor, vaser och skålar infogar sig i denna mångtusenåriga tradition och anknyter också direkt till den i former och mönster med antika rötter. Det ger en känsla av tidlöshet till hennes handdrejade stengods, en brukskonst som i grunden är gjord för att användas, även om föremålen säkerligen många gånger hamnar i samlarnas finskåp.

Jag skriver om keramik, här.

Ann