Skimrande skapelseberättelse

I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 

Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann