På promenad med Kierkegaard

Bästa sättet att bekanta sig med Søren Kierkegaards värld är inte nödvändigtvis att gräva ner sig i hans flertusensidiga författarskap. Varför inte följa i filosofens spår rent bokstavligt och korsa Köpenhamn till fots: det var på stadens gator hans tankar formades.

Kierkegaard tänkte vandrande och med Sokrates som förebild inledde han ideligen samtal med de människor han mötte på sina strövtåg: ”Livet är en väg. Därför går jag.” Att han nötte skosulorna i ovanligt hög grad vittnar räkningarna från hans skomakare om. Till synes ständigt spankulerande blev hans spinkiga uppenbarelse något av en skämtfigur och ett flitigt föremål för satirteckningar; det gav honom anledning att klaga över ödet att vara ett geni i en småstad.

Idag är Köpenhamn desto stoltare över sin flanörfilosof och firar med start på födelsedagen den 5 maj hans tvåhundraårsjubileum med buller och bång. Själv drar jag på bemärkelsedagen på mig kängorna och börjar från början, det vill säga vid platsen för hans födelse: Kongens Nytorv. Visserligen står barndomshuset inte längre kvar, men det gör däremot Hotel D’Angleterre, som genom åren serverade honom åtskilliga koppar te, och likaså Det Kongelige Teater, där hans fascination för Mozarts Don Juan såg dagens ljus.

Från torget kan man släntra längs tjusiga Østergade, numera en del av Strøget, där också dåtidens borgerskap ägnade sig åt fönstershopping och där Johannes i Förförarens dagbok i smyg spanade in sitt blivande offer Cordelia.

Fortsätter man framåt på Strøget kommer man snart till Helligaandskirken, där Kierkegaard döptes och efter den famösa uppslagna förlovningen då och då skymtade den gifta Regine Olsen.

Slut cirkeln genom att vika av en bit längre fram och träda in i Vor Frue Kirke, platsen för hans begravning, övervakad av Thorvaldsens Kristus.

Jag promenerar i rask takt upp mot Nørrebro, förbi sjöarna och fram till sista stationen: Assistens Kirkegård. Här vilar Kierkegaard nu i en rätt oansenlig familjegrav, inte långt ifrån Regine, som sitt långa liv ut kom att förknippas med den forne fästmannen. Dagen till ära har horder av människor samlats framför graven, en duo spelar Mozart och en hattprydd lookalike spatserar omkring bland köpenhamnsborna som obekymrat picknickar i grönskan vid de gamla gravstenarna.

En sådan här solstrålande vårdag känns ångesten som Kierkegaard ägnade sådan tankemöda långt borta. Kanske är det som han hävdade: ”Förlora aldrig lusten att gå. Varje dag går jag mig till välbefinnande, bort från alla sjukdomar. Jag har gått mig till mina bästa tankar och jag känner ingen tanke så tung att man inte kan promenera ifrån den.”

Men fötterna ömmar onekligen – nog har jag nött ned skosulorna en bit.

 

 

Här skriver jag mer om Kierkegaard och ett samtal på Kongelige Bibliotek med bland andra Siri Hustvedt.

Ann