Hur mycket Tudors står vi ut med
egentligen? Efter den sängkammarfixerade tv-serien, kostymdramer som Den andra
systern Boleyn och typ hundratals anglosaxiska romaner på temat borde vi väl
vara mer än mätta på fiktion om Henrik VIII och hans kortlivade fruar?
Men tydligen orkar vi en rejäl
dos tudoriana till. Närmare bestämt en trilogi av tegelstenar med kungens
rådgivare Thomas Cromwell i huvudrollen.
Med första delen Wolf Hall
kammade Hilary Mantel hem de finaste priserna och hyllades i England som en
förnyare av den historiska romanen. Hennes prosa är på samma gång modernt ledig
och monumental – den svenska översättningen har en lätt arkaisk klang med
stundtals lite lustigt gammeldags ordval, som däka för flicka.
Thomas Cromwell var mannen som
gav kungen makten att följa sina lustar: det vill säga, förskjuta första
hustrun, gifta om sig med Anne Boleyn, bli överhuvud för engelska kyrkan,
plundra klostren på rikedomar och halshugga sina meningsmotståndare. I
historien har han fått spela den klassiska skurkrollen: en fruktad intrigör
utan skrupler som lånar ut sin lagvrängande begåvning till vilket smutsjobb
kung Henrik än vill ha gjort.
När Mantel ger Cromwell själv
perspektivet blir bilden en annan, betydligt mer nyanserad och inkännande. Som
son till en smed klättrar han med sin oöverträffade begåvning uppåt i hierarkin
tills han blir kungens högra hand, lika hatad av aristokratin som oumbärlig för
rikets skötsel. Medan kungen håller på att sprängas av åtrå till den
strategiskt kyska Anne och frustration över den obstruerande påven ges Cromwell
chansen att reformera England efter sina ideal – men på vägen dit måste han
också svika principer, och ju närmare han kommer makten desto mer slukas han upp
av den.
Mantel följer de politiska
intrigerna, byråkratiska ränkerna och det ödesdigra skvallret med skarp blick,
vass tunga och emotionell laddning. Wolf Hall är en överflödande detaljrik och
färgmättad gobeläng till roman, som låter maktens snärjande trådar dingla i all
deras dödsbringande prakt.
Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar