Här skriver jag om Zanzotto.Att lek och experiment hör ungdomen till medan åldern kommer med avskalad värdighet, det är en föreställning som Andrea Zanzottos bana motsäger totalt.Den italienske poetens tidiga dikter är strama och högtidliga, klangfulla elegier och storslagna hymner. Så med tiden börjar han alltmer rucka på raderna, styckar upp och stammar, stoppar in bilder och tecken, ja, rentav lallar och jollrar som en bebis. ”Gojgoj ga-ga me mim ammo neo ba-ho-ho”, heter det i en 60-talsdikt.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar