Lavasten och litterära stjärnor

Louisiana är sig inte likt.

Det vanligtvis så svala konsttemplet, vackert beläget i Humlebaek på andra sidan Öresund, har svämmats över av tonvis med isländsk lavasten. Stenbumlingarna kryper uppför väggarna. Kallt vatten rinner mellan svart grus. Småsten fastnar i skosulorna. Ja, vore det inte för alla besökare som kliver omkring i grumset med vita plastkassar från museishopen hade Olafur Eliassons verk Riverbed kunnat kallas sublimt.

Den här helgen är de vita plastkassarna fler än vanligt, och det beror inte på Eliassons nya installation och inte heller på den stora Emil Nolde-utställning som samtidigt visas. Mellan torsdagen och söndagen pågår nämligen Louisiana Literature, den internationella litteraturfestivalen som årligen lockar massor med världsförfattare till den danska småstaden. Litterära högdjur och vanliga dödliga läsare väller som isländsk lava genom salarna.

En författare som länge intresserat sig för den opålitliga gräns mellan civilisation och mörk natur som Eliasson upplöser i sin installation är festivalens största fixstjärna Joyce Carol Oates. På fredagen ringlar kön genom hela kafeterian till salen där hon ska framträda. Väntan är dryg men visar sig vara mödan värd. När den spröda författaren tar plats på scenen – för första gången någonsin på dansk mark – följer en timmes engagerat samtal med intervjuaren Kim Skotte.

De flesta författare brukar nöja sig med att ha en ny bok att presentera, men vid sjuttiosex års ålder är Oates så produktiv att två nyutkomna romaner ligger på bordet. Både De fördömda och Karthago handlar om amerikanska samhällsproblem. Oates tar dem som utgångspunkt för ett samtal om hyckleri. De fördömda utspelar sig i en tid när det mest absurda som kunde tänkas var en svart man i

Vita huset. Hon skrev första versionen redan på åttiotalet, men tyckte att tonen var fel.

– Inte förrän Obama valdes till president hittade jag rätt ingång.

Det är tydligt att Oates fortfarande hyser stark sympati för den demokratiske presidenten men saknar illusioner om USA. Förr var det djävulen som skulle drivas ut, sedan kommunisterna, idag är det terroristerna. Obamas situation liknar hon vid att klättra uppför ett högt berg:

– Där blåser en så stark vind att det inte går att hålla rätt kurs. Det finns alla förutsättningar för en shakespearesk tragedi.

Frågan om hemligheten bakom hennes produktivitet har Oates säkert fått förr. Jo, en tjock katt brukar somna i hennes knä när hon arbetar. Arbetspassen kan bli tio timmar – katten måste ju få sin tupplur. 

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann fanns också på plats.. Hennes rapport hittar man här.