När två blir en

Det hänger en kvällstidningslöpsedel på HD:s kulturredaktion. Något skrynklig, efter att kulturchefen i sista stund räddat den från att kastas i en kiosks papperskorg. "HD:s fria kulturredaktion" tutar rubrikens feta bokstäver ut. Under sommaren har den tillskrynklade sidan börjat hänga löst, men ingen har väl riktigt haft lust att klämma fast den på väggen igen.
Det är två år sedan Björn af Kleen, dåvarande skribent på Expressen, åkte till Helsingborg för att skriva om HD Kultur som en sista kvalitetsbastion i ett alltmer slimmat medielandskap. Poängen med scoopet var att lyfta fram redaktionens sällsynta självständighet: "Är det därför HD:s kultursidor är så roliga att läsa?"
Jag fanns på plats på redaktionen då: under de senaste fem åren har jag fram och tillbaka vikarierat som litteraturredaktör, sammanlagt blir det två år. Jag var också där när Björn af Kleen, numera DN-skribent, i början av sommaren återigen besökte tidningen.  Men nu för att berätta en helt annan historia. Den om en tidningssammanslagning, om syndikeringseffekter och kulturens förlorade självständighet.

Sedan beskedet kom att Sydsvenskan köper HD och att de två tidningarnas kulturredaktioner ska slås ihop har det skrivits en hel del om branschen i allmänhet och sammanslagningen i synnerhet. Malin Krutmeijer, som en gång var den som plockade upp mig som skribent för HD, konstaterade till exempel i Aftonbladet: "För oss som gillar kultur och kritik innebär Sydsvenskans köp av HD rent konkret hundratals färre recensioner, fördjupningsreportage och debatt­artiklar varje år. Kulturutövare får allt mindre av kvalificerad, självständig feedback på sina verk."

Om jag säger att utrymmet för det kulturella samtalet krymper svarar ni kanske att det ju tvärtom har växt ofantligt. Nätet erbjuder obegränsat med plats för vem som helst att skriva om vad helst och kan härbärgera sådant som aldrig skulle publiceras på en kultursida, sådant som är för långt, för nördigt, för kontroversiellt, för personligt. Det ska man förstås vara glad åt. Men det går inte att komma ifrån att redaktörsbeställda, professionellt betalda texter som når ut till en bred tidningsläsande allmänhet knappast låter sig ersättas av ideellt skrivna digitala inlägg som måste letas upp av den specialintresserade.
Många av de texter som beställs av en redaktion skulle annars aldrig ha blivit skrivna. Kanske inte ens tänkta.

En rätt typisk HD-historia är när Mo Yan tilldelades Nobelpriset. Många sidor skulle fyllas snabbt och helst också med en text av pristagaren själv. Det gällde att få tag i någon på förlaget, inte det lättaste en sådan dag, när förlagstelefonen förstås ständigt plingade upptaget. En skribent på plats i Stockholm skickades helt sonika iväg till Tranan för att ställa frågan. Om HD fick lov att publicera? HD fick lov att publicera precis vad som helst, löd svaret. Vi var ju i stort sett de enda som överhuvudtaget recenserat Mo Yans böcker.

Under åren jag jobbat på redaktionen vet jag inte hur många gånger jag hört folk säga att HD har en av landets bästa kultursidor, kanske rentav den bästa. Av att ha deltagit i arbetet inifrån vet jag hur mycket engagemang, idéarbete, hårt slit och spontana infall som krävs för att skapa en kultursida av sådan klass.

Det är så sorgligt att jag knappt har ord för det, att något som anses tillhöra landets bästa kan rivas upp och slås sönder. 

Jovisst, de ekonomiska realiteterna ser ut som de gör. Jovisst, andra delar av tidningen kommer att drabbas än hårdare än kulturen när en mängd fotografer, redigerare och journalister sägs upp. Jovisst, det har försäkrats att den lokala prägeln ska bevaras och ett par tjänster kommer att finnas kvar.

Men lik förbannat: fri kommer HD:s kulturredaktion inte längre att vara. Även i det mest optimistiska utfallet kommer en hel del av det HD Kultur stått för att försvinna och mångfalden i medielandskapet att minska.

 

Framöver kommer många texter att förbli oskrivna och otänkta.

Ann