Vid sekelskiftet 1700–1800 ger sig den nittonåriga alkemistdottern ut på en Europaresa för att finna sina kvarvarande släktingar och söka nycklar till gåtan hur den smutsiga materien ska tillintetgöras. Det blir inte bara ett möte med tidens motstridiga idéer utan också med kärleken, något som får hennes tro på världens fundamentala ondska och ruttenhet att vackla.
Som idéhistoriker har mångsysslaren Edenborg fått sin doktorsring för en avhandling om alkemin i 1700-talets Sverige. Kunskapsmässigt står han sålunda på mycket säker mark i sin roman. Men även känslomässigt märks det att han trivs i denna epok där det bubblar i de hermetiska glaskolvarna, där blasfemiska förkunnelser dryftas i förgyllda salonger och på sjaskiga bordeller, och det stora filosofiska slaget står om världens eventuella fulländning kontra dess fullkomliga uselhet.
Här recenserar jag Carl-Michael Edenborgs Augustnominerade Alkemistens dotter.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar