Lina Hagelbäcks Violencia stormade in på litteraturscenen med explosiv energi och blixtrande ordfantasi. Som en poesins Pippi Långstrump tänjde hon på såväl vardagslivets gränser som den goda smakens måttfullhetskrav, vältrande sig i ”gränspsykotisk lycka och sprakande neuros”.I uppföljaren Violencia och hennes far återser vi den föräldralösa poeten som bor i sin gammelmormors hus och i sina dikter spinner ”drömfilosofiskt silke”.
Här kan man läsa hela min recension.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar