Minnesfester för de döda

Vilka av alla de stjärnor som slocknat 2016 kommer vi att minnas om fyrahundra år? När tiden tycks snurra snabbare och snabbare och mängden information som passerar vårt medvetandes flöde hela tiden eskalerar känns århundraden som ett totalt oöverblickbart tidsspann. Hur mycket får egentligen plats i det kollektiva minnet?
Att det har svårt att rymma två storheter som dog på samma datum blev ju uppenbart förra helgen, när den spanske riddaren av den sorgliga skepnaden helt hamnade i skuggan av den engelske skådisen som tog över hela världsdramatiken.

Jag funderar kring döda kändisar, jubileer, och läser Cervantes vars 400-årsjubileum hamnade i skuggan av Shakespeares, här.

Ann 

”Skrifva med sitt hjerteblod?"

Det kan behövas en påminnelse om att Victoria Benedictsson faktiskt levde – och skrev sitt liv – medan alla möjligheter fortfarande stod öppna. En sådan erinran erbjuder Victoria Benedictssons brev till Georg Nordensvan, som nu för första gången publiceras i sin helhet. För den som är intresserad av hennes liv och skrivande är breven till författarkollegan en guldgruva, och inte bara som ett komplement till ”Stora boken”.

Här skriver jag om Victoria Benedictssons brev till Georg Nordensvan.

Ann 

En storm av känslor

Det finns ett annat färgstarkt kvinnoöde i denna stormvirvel, i utställningen nämnt i förbigående: den judiska författaren Else Lasker-Schüler, bohemdrottningen som skrev dikter med sitt hjärteblod och var en ständig gäst på Berlins caféer med page och extravagant orientalisk mansdräkt. Det var hon som Herwarth var gift med när han sommaren 1911 träffade den blivande Nell Walden i Landskrona.

Jag såg en utställning om Der Sturm i Landskrona och blev nyfiken på Else Lasker-Schülers nyckelroman, skriven strax före skilsmässan från Herwarth Walden. Här skriver jag om detta.

Ann

Springa vilse

Ska man kanske tolka det som en allegorisk skildring av danskarnas förhållande till naturen? Klart är i alla fall att de båda huvudpersonerna är lika vilse i livet som i joggingspåret och ensamma som de är finns chansen till ett verkligt möte. Författaren låter dem ta sin tillflykt till ett vindskydd medan mörkret blir allt tätare och törsten och kölden tilltar: framför sig har främlingarna många timmar att fördriva tillsammans.

Jag recenserar Helle Helles roman "Om du vill", här. 

Ann

Landet utan leenden

Det är inte någon alldeles smickrande bild som växer fram i novellerna, som spänner från komisk realism till mardrömslik absurdism och våldsam dystopi, och översatta från farsi till engelska fungerar de såväl för dem som har behov av att skaka på huvudet åt de där märkliga svenskarna som för oss som har behov av att skaka på huvudet åt oss själva. "Försiktiga, likgiltiga, kyliga och kallsinniga", sammanfattar Ghahreman, men inte utan en självironisk glimt. 

Tre exilförfattare ger sin bild av Sverige i novellsamlingen "Blue swedish for Nowruz". Jag recenserar här.

Ann

Färger som pumpar liv

Med kontrastens fulla kraft slår kulörerna i Rolf Hansons målningar mot mig när jag huttrande kliver in på den lilla konsthallen. Åsynen av de varma, glödande färgfälten på väggarna är som att bli insvept i en mjuk yllefilt. Murriga och samtidigt lysande, som en solig höstdag snarare än denna kylslagna våreftermiddag.  

Jag besöker tioårsjubilerande Pumphuset i Borstahusen, här.

Ann