Tärnafjällen, juni

Västerbotten, juni

Allt skönt förgår

Det är klart att 1 500 års lyrikhistoria väger tungt. Närmare bestämt bortåt två kilo. Det gör att den nya antologin ”Svensk poesi” inte låter sig läsas under särskilt avslappnade former utan kräver viss högtidlighet också rent fysiskt, samt vältränade handleder om man inte har boken liggande uppslagen på ett bord. Lika lätt är det inte att avläsa den mentala vågen: Vad väger en sådan här urvalsvolym kulturhistoriskt? På vilket sätt kommer bilden av den svenska poesin att formas hos de enskilda läsarna?

Här skriver jag om tusen sidor svensk poesi.

Ann

Poesins oas

Det brukar ånga av klorofyll och spreta av grönska i Byggmästars dikter, vanligtvis placerade i prunkande trädgårdar och frodiga skogar, upprymt tumlande omkring bland blommor och blad. Lite oväntat är det allt att hon nu beger sig ut på en ökenvandring och fyller själens tomrum med sand, grus och damm. Det är inte heller den allra mest språkligt sprittande och spjuveraktiga Byggmästar som träder fram, utan den mer dämpade och avskalade versionen. Det är som om ökenhorisonten krävde en större enkelhet och stillhet.

Här skriver jag om Eva Stina Byggmästars och Gurli Lindéns dubbelvolym Den rosa öknen/Sandstorm. 

Ann