Poesins värmelampa

”Varje diktare sträcker fram en livboj”, skrev Jacques Werup i sin förra bok, ”Du har funnits här. Poesi på liv och död”. Att det blev den sista bok han själv gav ut ger undertiteln en extra dimension. Medveten om hur omodernt det lät sökte han dikter som gav tröst, och han fann det framförallt i rader som inte väjer för sorg, mörker och förtvivlan; bara där smärtan blottläggs kan trösten finnas och livsmodet hittas inte sällan på avgrundens brant. 

Det finns också gott om svärta i de efterlämnade dikter som nu publiceras postumt i en dubbelvolym tillsammans med korta självbiografiska prosaberättelser. Slutsången närmar sig och det är dags för summering, vilken inte sällan tar sig formen av självuppgörelse. Poeten ser sig i spegeln och kallar sig aktör, en specialist på att överge, rädd för livet, alltid försvarsberedd också i kärleken. Till och med smaken av sorg har blivit fadd.

Här skriver jag om Werups postuma bok (låst artikel). 

Ann

I rosens namn

Kan inom samtidspoesin en vit ros, eller en ros av vilken färg som helst, representera något annat än kitsch?

Den danska poeten Olga Ravn har redan i sina tidigare böcker visat att hon inte räds sådant som skåpats ut av modernistiska purister utan gärna omfamnar det som anses banalt, bombastiskt, patetiskt och utnött. 

I diktsamlingen ”Den vita rosen” skapar Ravn sin egen symboliska trädgård i kärlekens och sorgens tecken.

Jag recenserar Olga Ravns nya diktsamling här.

Ann

Poesi är när du känner detta något

Vi förknippar gärna polsk poesi med underfundig ironi, slagfärdig enkelhet, formmässig briljans och historiskt bråddjup. Med de fyra klassiska tungviktarna Czesław Miłosz, Zbigniew Herbert, Wisława Szymborska och Tadeusz Różewicz i bagaget finns en del att leva upp till som polsk poet idag. Tadeusz Dabrowski, född 1979, har kallats den polska poesins hopp och axlar arvet med nonchalant humor, spefull självdistans och fantasirikt bildspråk.

Här skriver jag om urvalsvolymen "Idag har jag hört tystnaden efter mig".

Ann

Poetiska återfall

Är det för sent för poesin? Ja, det menar Gunnar D Hansson och därför består hans brokiga diktbok ”Tapeshavet” av ungefär lika mycket essä, dagboksnotiser och lösa tankar som regelrätt lyrik. Det är mer än hundra år sedan poesin kunde unna sig pretentioner utan ironi, suckar han: ”Det kommer aldrig mer/att spraka i sänghalmsbingarna som hos Karlfeldt./ Det var tider för lyriken!”

Här skriver jag om Gunnar D Hanssons Tapeshavet.

Ann