Poesins värmelampa

”Varje diktare sträcker fram en livboj”, skrev Jacques Werup i sin förra bok, ”Du har funnits här. Poesi på liv och död”. Att det blev den sista bok han själv gav ut ger undertiteln en extra dimension. Medveten om hur omodernt det lät sökte han dikter som gav tröst, och han fann det framförallt i rader som inte väjer för sorg, mörker och förtvivlan; bara där smärtan blottläggs kan trösten finnas och livsmodet hittas inte sällan på avgrundens brant. 

Det finns också gott om svärta i de efterlämnade dikter som nu publiceras postumt i en dubbelvolym tillsammans med korta självbiografiska prosaberättelser. Slutsången närmar sig och det är dags för summering, vilken inte sällan tar sig formen av självuppgörelse. Poeten ser sig i spegeln och kallar sig aktör, en specialist på att överge, rädd för livet, alltid försvarsberedd också i kärleken. Till och med smaken av sorg har blivit fadd.

Här skriver jag om Werups postuma bok (låst artikel). 

Ann