Musan som sa upp sig

Pablo Picasso och Lee Miller under befrielsen av Paris, 1944.Bild: The Lee Miller Archives

Lee Miller visste vad det innebar att reduceras till ett objekt för åtrå. Länge var hon känd framförallt som Man Rays musa. Den svala blonda skönheten som i varje kroppsdel utstrålade isande perfektion – och i stort sett varenda en av dessa förevigades i beskurna närbilder av den besatte Man Ray: hennes öga (placerat på en tickande metronom), hals, stjärt, bröst och inte minst läpparna, som han målade om och om igen. Ett brutalt svar på denna dyrkan av det yttre gav hon i två foton av amputerade bröst, vars blodiga innanmäte placerats på ett dukat matbord. De sexuella attributen husmoderligt serverade på ett fat. Varsågod!

Jag har sett Lee Millers surrealistiska fotografi på Dunkers, här finns min recension.

Ann

Det förtorkade paradiset

”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?” Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket.

I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.

Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", här.

Ann

Mörkare nyodlingar

”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.

Här finns min recension av Offerzonerna.

Ann 

Poesins glänsande silkestrådar

Om en kvinnlig författare för säg hundra år sedan hade döpt sin debutbok till ”Broderier” hade det varit en markering av hennes blygsamhet. Idag vittnar det snarare om kaxighet och medvetenhet om den hantverkstradition som uppvärderats ordentligt på senare tid. 

I Burcu Sahins debutdiktsamling binder brodyrtrådar och garnnystan samman generationerna och händernas minne är något som går i arv. Stygn läggs intill stygn, ord intill ord. Sömnad och språk flätas ihop till en gles men likväl kraftfull diktväv, som varierar motiven både nyansrikt och imponerande konsekvent.

Jag recenserar Burcu Sahins debut, här.

Ann