Umeå, december

Vem är rädd för lyriken?

Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik och poesi som en helt ny och udda grej. 

Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt, utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka.

Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, här.

Ann

Skimrande skapelseberättelse

I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 

Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann

Ensamhet i juletid

Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann

Lyriskt kosmos

”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.

Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

En skenande planet och andra katastrofer

På gammal nordsamiska betyder ”ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I ”Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/

Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.

Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann