Bleka färger

Vad det egentligen var som fick Vincent van Gogh att ta steget från hobbytecknare till målare och en av den moderna konstens banbrytare är utgångspunkt för den italienska författaren Giovanni Montanaros roman Världens alla färger. Han har valt att förlägga det omvälvande ögonblicket till den belgiska staden Geel, känd för att sedan medeltiden ha härbärgerat sinnessjuka och låtit dem leva nästan som vanligt bland andra människor. Dit funderade van Goghs far på att sända sin son 1879.

Men det är inte från Vincents perspektiv berättelsen återges, utan från en av stadens invånare, den unga Teresa Drömlös, barn till en av ortens alla dårar.

Här finns min recension av Montanaro.

Ann

All denna skogslycka!

Hur skulle det se ut om Elsa Beskows alla naturromantiska figurer iklädda grankottedräkter, flugsvamphattar och lövkjolar fick för sig att skriva en diktsamling? Kanske som Eva-Stina Byggmästars Barrskogarnas barn.

Det är poesi för dem som älskar nävertofflor, timmerkojor och lingongröt och aldrig får nog av att sitta på en stubbe och vara nöjd. En hyllning till skog och mark, ja, en lovsång till det grönskande livet om man ska vara högtidlig. Särskilt högtidlig är nu inte Byggmästar själv − snarare hurtfrisk och på spralligt glatt humör. Så munter och käck att hon får skogsmullar och scouter att verka surmulna.

 

Hela min recension finns här.

Ann

Klint i påsk

Hilma af Klint, De tio största, No 2, Barnaåldern, 1907

Hondjävulen på våningen ovanför

Det finns galna kvinnor på vinden. Och så finns beskedliga, oansenliga, ordningsamma kvinnor på övervåningen. Kanske befinner de sig på gränsen till nervsammanbrott. Kanske har de någonstans långt inom sig en hondjävul som väntar på att få komma ut och vältra sig i liv och lustar. Men de döljer det väl under det väluppfostrade leendet, om någon nu ens skulle lägga märke till dem.

En av dessa förbisedda är Nora i Claire Messuds roman "Kvinnan på övervåningen", en medelålders lågstadielärare i Massachusetts som alltid gjort sin plikt och varit en god dotter, men som nu är beredd att sätta världen i brand.

Här recenserar jag Kvinnan på övervåningen, en bok jag fortfarande inte riktigt kan säga om jag gillar eller inte.

Ann

Konstens svindel

Den som får höjdskräck av elfenbenstorn ska nog passa sig för Jeanette Winterson. Hon ställer inte bara höga krav på konstnärer och författare att sikta mot molnen, hon kräver också en ansträngning av publiken. Att läsa en bok eller betrakta ett konstverk handlar inte om att bli underhållen, få tröst eller bekräfta sig själv, det handlar om att ta klivet in i en separat verklighet, att utsätta sig, oroas, ha tålamod: ”Konsten utelämnar ingen, men den kan inte sänka sig, vi måste klättra upp om vi vill få den enastående utsikten.”

En bok som man har lust att citera vitt och brett och som kan göra en odräglig på fester - det har jag redan hunnit erfara. Här skriver jag om Wintersons essäsamling Konst.

Ann

Skolans lutande torn

Förr var Pisa ett lutande torn. Nu är det symbolen för en skola på fallrepet. I skuggan av det svajande bygget bjuder rektor Björklund och oppositionen frikostigt över varandra: det är lågstadielyft och höjda lärarlöner, matematiksatsningar och minskade klasser – och ändå måste man inte vara smartare än en femteklassare för att misstänka att problemet ligger djupare än att kunna lösas med en aldrig så stinn penningpung.

Läs här min recension av Jonas Frykmans bok Ljusnande framtid.

Johan

Fabulerar bäst som fabulerar sist

Redan att beskriva huvudpersonen innebär att trassla in sig i ett nät av historier: hon har inget namn, eller snarare flera. Av den unge man hon inleder ett förhållande med kallas hon omväxlande Lilja efter Majakovskijs musa, Sylvia som poeten med huvudet i ugnen, Vivienne som TS Eliots tvångsintagna exhustru. Själv föredrar hon att identifiera sig med Mary Read, piraternas drottning, havens skräck. Det är berättelser som krockar med varandra och sätter identiteten på glid.

Någonstans bakom fantasierna finns en realitet som består av en folkhögskola på skånska slätten och alla de konflikter som frodas när unga människor med trånande kroppar och längtan efter tillhörighet tussas ihop i en sluten miljö.

Jag gästrecenserar Amanda Svenssons nya roman i Sydsvenskan, här.

Ann

Vence: natt

Paul Chagall, Vence: natt, 1953

Hem till gården

Från de strama sadomasochistiska kammarspelen har hon nu tagit steget till den breda och rätt så traditionellt berättade familjeromanen: ”Veterinären” spänner över ett halvt sekel och tre generationer. Titeln hade kanske lika gärna kunnat vara Hem till gården. För det är en berättelse om en hemkomst, om land kontra stad och de känslor av främlingskap som gror i modernitetens rotlösa liv. Det handlar om hur familjerelationerna formar och präglar oss vare sig vi vill eller inte − och om ridsportens framväxt i Östergötland.

 

Gertrud Hellbrand har sadlat om. Här finns min recension av hennes nya roman. 

 

Ann

Lars Wilhelmsson, in memoriam

Jag ska inte skriva någon minnesruna över min far, som fastän han var en ordens man misstrodde orden, och då inte minst de stora ord som kunde vara på sin plats i ett sådant sammanhang.

Förra måndagen besökte jag honom på sjukhuset. Vi satt och drack kaffe, lyssnade på Miles Davis på Spotify, pratade om Ukraina, en bok om Europas revolutioner jag höll på att läsa, Montaigne som med sin skepticism var en tänkare i hans smak. Sjukhusmiljön och det faktum att sjukdomens skugga hade vuxit gjorde att det inte var alldeles som vanligt, men det var tillräckligt som vanligt för att det ska framstå som svårbegripligt att han fyra dagar senare när jag återvände hade sagt sitt sista ord, och att han samma veckas sista morgon med stoiskt mod kämpade fram sitt sista andetag.   

En sådan sak räcker orden inte till för – och också att säga det är på sätt och vis en språklig kliché.

Johan