Sextiotalet var, också inom jazzen, en tid för frimodiga formexperiment. Och aldrig blev de friare, utan att formen helt löstes upp, än i Miles Davis andra stora kvintett, den med Wayne Shorter som ledande kraft. När Shorter på 00-talet
bildade sin akustiska kvartett var det till sextiotalets öppenhet han knöt an.
På
Köpenhamns jazzfestival i tisdags improviserar kvartetten fram ett vindlande och
månghörnigt, mycket shorterskt, musikaliskt rum. Pianisten Danilo Pérez spelar
en musikalisk slinga som tas över av basisten John Patitucci. Wayne Shorter
begrundar den, fingrar på sin sopransax, ställer ner den igen, tar upp tenoren,
spelar en fras, tystnar, lyssnar, finner något, går vidare, ökar tempot, släpper
loss, sänker tempot igen, tystnar, lyssnar.
Det är löst och
avspänt, och samtidigt med en förtätning som kommer sig av att vad som helst kan
hända. En förtätning som bara kan uppstå när inte ett taktslag går på rutin.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar