Men i denna första scen visar Lindström hur skickligt hon förmår ladda en vardagssituation med underliggande spänning, rädsla, skräck. Så nedtonat, med ett enkelt och vackert språk som låter känslorna blåsa igenom texten som vinden i klänningstyget.
Kanske är det därför – snarare än på grund av hyllningarna och Nordiska rådets litteraturpris – som jag blir besviken på fortsättningen.
Min recension av Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia finns här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar