I begynnelsen var ordet, och när Kris Kristofferson på stela ben kommer stapplande från sakristian i Johanneskyrkan för att ställa sig framför mikrofonen vid altaret och sjunga är det fortfarande ordet som regerar. Gitarren må skorra, munspelet runt halsen vara i fel tonart – han uppmärksammar det själv – och rösten på upphällningen, men att den vitskäggige mannen med den anspråkslösa framtoningen är en av countryns genom tiderna största ordkonstnärer kan ingen ta ifrån honom.
Inför en fulltalig menighet sjunger han de odödliga berättelserna om fyllecellen i den bästa av alla möjliga världar, om ruelsen på söndagen när alla krogar håller stängt, om sista natten med kvinnan som ska lämna honom, om friheten som bara är ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora.
Sakrosankt är väl stämningen inte, snarare familjär, och det klara ljus som altaret badar i kommer från en spotlight. I den stund Kristofferson hämtar andan, tar sats och sjunger ”I woke up Sunday morning with no way to hold my head that didn´t hurt,/ and the beer I had for breakfast wasn´t bad so I had one more for dessert” känner jag mig ändå så upplyft som jag någonsin gjort i en kyrkbänk.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar