Staden innanför murarna

Det första vi ser är ringmuren, som med tinnar och torn omfamnar gamla stan. Ja, i själva verket är försvarsvärnets mäktiga vita stenblock det enda man ser tills man kommer in genom porten och Dubrovnik plötsligt öppnar upp sig inför ens ögon. Så här måste det ha varit under antiken och medeltiden och lång tid därefter att komma till en stad. Kontrasten mellan innanför och utanför. Det urbana rummets gated community.

Där ligger huvudgatan Stradun som ett nypolerat golv. Andäktigt träder vi ut på dess blanka kalkstensplattor. Ser Franciskuskyrkan sträcka sin spira mot skyn, Rektorspalatset luta sig mot sin gotiska pelargång, Sankt Blasius kupol glimma i solen, gränder ringla i alla riktningar. Platsen är magisk, som att förflyttas bakåt en trehundra år i tiden, åtminstone när vi lyckas tänka bort de kryllande turisthorder vi själva är en del av. Varje prång fyllt med souveniraffärer och restauranger.    

En gång var detta den stolta stadsrepubliken Ragusa, konkurrent till Venedig om att behärska handeln på Adriatiska havet. Överklassen kånkades runt i snirkliga bärstolar, men odlade också en fri politisk kultur. OBLITI PRIVATORUM PUBLICA CURATE (typ: glöm det privata, syssla med det allmänna) står det vackert på en inskrift i det gamla ämbetsmannapalatset. På ovanvåningen praktfulla gemak. I källaren klaustrofobiska fängelsehålor.

En vandring genom de bilfria gatorna kan få en att tro att staden lämnats orörd av tidens härjningar, men så är ju inte fallet. En förödande jordbävning på 1600-talet bidrog till att omvandla medeltidsstaden till en barockstad. Av serbernas granatbeskjutning under inbördeskriget 1991 syns däremot knappt längre ett spår, mer än att husen fått nya takpannor – och, jo, från stadsmuren ser vi en ensam husruin med urblåst tak. 

Efter den fria republikens slutliga fall i början av 1800-talet blev staden stormakternas byte. Napoleon följdes av Habsburg som följdes av Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme – och nu alltså Europeiska Unionen. På Luzatorget ges gratiskonserter och kvällen för det historiska inträdet är staden full med folk, men vad man i allmänhet firar är semester snarare än något EU-medlemskap. Dagen efter åker vi på en bussutflykt till Montenegro. Vår guide, en man i femtioårsåldern, hävdar att Dubrovnikborna över huvud taget inte firade. Statsfederationer har man sett förr i historien. 

Johan