"JAG SÄTTER ELD PÅ ORDEN", skriver Yahya Hassan. Och det har han sannerligen gjort. Den 18-årige poeten har antänt i stort sett hela Danmark med sin debutdiktsamling som tryckts i makalösa 100 000 exemplar. Å ena sidan hyllningar och litteraturpriser, å andra sidan dödshot, överfall och anmälningar för rasism. En poet som säljer bättre än deckarförfattarna och tvingas ha livvakt – vem hade trott det för bara ett halvår sedan?Så vad är då grejen med Yahya Hassans dikter?
Tidigare har jag skrivit om Yahya Hassans dikter i Lyrikvännen, nu recenserar jag den svenska översättningen här.
Ann
Jag har inte läst boken, enbart recentionen ovan. Min åsikt är att när en författare (eller målare) behöver livvakt, så är det fel någonstans. Den yttring som inte tål att visas är i grunden suspekt. Det som inte klarar kritik tyder på något bräckligt och ostabilt. Kommer litteraturkritiker att behöva livvakt i framtiden? Bokbålen ligger nära i tanke...
SvaraRaderaSå klart är något fel när en konstnär, journalist, politiker etc behöver livvakt! Hot kan aldrig vara rätt sätt att bemöta en åsikt, hur olika man själv än tycker.
SvaraRaderaJag saknar en dimension recensionerna: Yahya Hassans mod. Han har visat ett fantastiskt stort mod genom sin diktning. Varför har den dimensionen tonats ned? Att sälja 100.000 ex av sin diktsamling gör man inte enbart på grund av poetisk skicklighet och ett ärligt uttryck. Det krävs något mer för att nå en bred läsekrets. Jag tror att Hassans mod har stor betydelse. Modet att tala sanning. Men den dimensionen har inte lyfts fram i den svenska litteraturkritiken. Jag tror att förklaringen till detta är att den svenska kulturella intellektuella sfären inte kännetecknas av mod, men att man gärna vill få del av den glansen. Därför hyllas Hassans dikter men mest ur ett estetiskt perspektiv och inte ett moraliskt
SvaraRaderaJag tycker mig ha läst också om Hassans mod i svenska tidningar, men det är möjligt att det inte varit framträdande i just recensionerna. Jag kan inte svara för någon annan än mig själv, men för mig är det nog en temperamentsfråga att jag fäster mig just vid det estetiska.
SvaraRadera