Att göra något levande. Kanske är det romankonstens största hemlighet. Man kan njuta av vackra formuleringar, imponeras av en sofistikerad konstruktion, beundra en smart intrig. Men sedan finns det romaner där man stiger in i en annans människas värld och sveps med av berättelsen så att man nästan helt glömmer bort att det handlar om fiktion.
En sådan roman är italienska Melania G. Mazzuccos Limbo. Kanske är det därför författaren känner sig tvungen att i ett efterord påpeka att alla karaktärer är påhittade. Hon frammanar en verklighet så påtaglig att jag tycker mig känna knastret av sandkorn i munnen.
Här skriver jag om Limbo.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar