I takt med att Bob
Dylans Never Ending Tour sträcker ut sig mot evigheten har recensionerna av
hans konserter mer och mer inskränkt sig till rapporter om dagsformen. Spelningen
på Sofiero i måndags ska ha liknat de båda i Stockholm i höstas, men varit
mindre inspirerad.
För mig var det några
år sedan sist, och när ljudteknikerna väl börjat få ordning på sina saker kan
jag konstatera att Dylans röst är smidigare än på länge, att han bytt ut sin
elektriska keyboard mot ett akustiskt piano (gitarr har han helt slutat spela,
men munspelet hänger kvar) och att låtarna från den sena perioden av svartsynt
americana nu helt dominerar repertoaren.
Hur fantastiskt det var
i Stockholm vet jag inte, men nog är versionerna av låtar som Workingman´s
Blues, Spirit On The Water och Forgetful Heart tillräckligt inspirerade för att
kvällen ska vara minnesvärd, eller för att jag ska tycka att Dylan är på rätt
spår. Det nya materialet är så starkt att han gott kan låta klassikerna vila.
Så slutar han ändå med
en visserligen rejält omstuvad Blowin´ In The Wind, och kanske är det en
tillfällighet som ser ut som en tanke att den äldsta låttexten för kvällen –
där ”cannon balls fly” rimmar på ”hear people cry” – sorgligt nog också är den
aktuellaste.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar