I upptäckarnas kölvatten

Står man på Praça do Comércio – det sceniska, överdimensionerade torget vid Tejos strand, på tre sidor omgärdat av eleganta nyklassicistiska arkader och på fjärde sidan öppet mot den mäktiga floden som nära sitt utflöde i havet snarast påminner om ett brett sund – känner man tydligt att Lissabon är en stad som vänder ansiktet ut mot Atlantens vågor, inte in mot den europeiska kontinenten.

Så var det också här som globaliseringen inleddes. Vi hoppar på en spårvagn och följer Tejo västerut till stadsdelen Belém. Från denna plats skickades karavellerna ut på fjorton- och femtonhundratalen för att med navigationsteknik, handelsvaror och kanoner erövra världen eller åtminstone sjörutten till Indien. Som en gigantisk fartygsstäv reser sig Upptäckarmonumentet från 1960 med Henrik Sjöfararen längst fram i fören, omgärdad av krigare, präster och kulturarbetare i kolonialismens tjänst. Likheterna med det några år yngre Rymdmonumentet i Moskva slår mig. Salazardiktaturens historicism mot kommunistdiktaturens futurism.   

Fast redan på femtonhundratalet gjordes platsen om till en prålig utställningsyta som visade Portugals nya ställning som världsmakt i de stora upptäcktsresornas kölvatten. Försvarsverket Belémtornet och Jerónimosklostret uppfördes, och välståndet från den indiska kryddhandeln manifesterades i byggnadernas slösande utsmyckningar, utförda i en orientinfluerad sengotisk stil som nog en och annan jugendarkitekt låtit sig influeras av. Amarillosfärer och blomstergirlander i sten. Nedanför ett av Belémtornets vakttorn kan man se den första västerländska skulpturen av en noshörning.

Samtidigt som Portugals triumf framhävdes i monumentala byggprojekt skildrades den i ord av Luís de Camões. Lusiaderna – en episk framställning av Vasco da Gamas första resa till Indien – måste vara ett av världslitteraturens märkligaste diktverk. Camões, vars förebild var Vergilius, valde att lägga den grekisk-romerska gudavärlden som ett fantastiskt raster över sin nationalistiska och kristna värld. I en olympisk kallakrigssituation där gudaväsendena bekämpar varandra via ombud spelar Bacchus (av alla gudar) under täcket med muslimerna medan Venus tar portugisernas parti.  

Det är troligt att den antika kopplingen för en renässansmänniska var en litterär konvention som kändes naturlig, men för en sentida läsare sätter gudavärldens inblandning i striden mellan de kristna och otrogna onekligen hela den religiöst uppbyggliga berättelsen i gungning. Kulmen utgörs av da Gamas besök på den av kärlekskranka havsnymfer befolkade Kärlekens ö – möjligen avsedd som ett slags marin motsvarighet till jihadisternas paradis med 72 jungfrur – dit han och manskapet anländer för några dagars rekreation inför hemresan. En episod så vågad att diktaren måste komma med brasklappen att det bara handlar om en allegori.

Trehundra år efter Camões död i fattigdom och obemärkthet flyttades hans kvarlevor till en praktfull skulpterad sarkofag i Jerónimosklostrets kyrka. När vi kommer dit är den smyckad med blomsterkransar – Portugal har uppenbarligen inte glömt sin nationalskald. På andra sidan gången ligger hans hjälte Vasco da Gama i en likartad sarkofag. Skulpterad i sten på locket pressar den gamle sjöfararen pietetsfullt ihop händerna till bön. Kanske drömmer han om havsnymfer.

 

Johan