Röda vallmor och historiens tyngd

Blodröda vallmor mot en mörk himmel. När Emil Nolde krigsåret 1942 målade det motivet hade nazisterna redan förbjudit honom att verka som konstnär. Varje penseldrag måste därefter betraktas som en motståndshandling.

Med Noldes färgkaskad ännu brinnande på näthinnan tar jag plats i Louisianas konsertsal för att lyssna till ett samtal mellan de olikartade men trots det befryndade författarna Peter Esterhazy och Daniel Kehlmann. Den röda tråd som så småningom blir synlig handlar om historiens tyngd.

Läs resten av min andra text om Louisiana Literature här.

Johan

Lavasten och litterära stjärnor

Louisiana är sig inte likt.

Det vanligtvis så svala konsttemplet, vackert beläget i Humlebaek på andra sidan Öresund, har svämmats över av tonvis med isländsk lavasten. Stenbumlingarna kryper uppför väggarna. Kallt vatten rinner mellan svart grus. Småsten fastnar i skosulorna. Ja, vore det inte för alla besökare som kliver omkring i grumset med vita plastkassar från museishopen hade Olafur Eliassons verk Riverbed kunnat kallas sublimt.

Den här helgen är de vita plastkassarna fler än vanligt, och det beror inte på Eliassons nya installation och inte heller på den stora Emil Nolde-utställning som samtidigt visas. Mellan torsdagen och söndagen pågår nämligen Louisiana Literature, den internationella litteraturfestivalen som årligen lockar massor med världsförfattare till den danska småstaden. Litterära högdjur och vanliga dödliga läsare väller som isländsk lava genom salarna.

En författare som länge intresserat sig för den opålitliga gräns mellan civilisation och mörk natur som Eliasson upplöser i sin installation är festivalens största fixstjärna Joyce Carol Oates. På fredagen ringlar kön genom hela kafeterian till salen där hon ska framträda. Väntan är dryg men visar sig vara mödan värd. När den spröda författaren tar plats på scenen – för första gången någonsin på dansk mark – följer en timmes engagerat samtal med intervjuaren Kim Skotte.

De flesta författare brukar nöja sig med att ha en ny bok att presentera, men vid sjuttiosex års ålder är Oates så produktiv att två nyutkomna romaner ligger på bordet. Både De fördömda och Karthago handlar om amerikanska samhällsproblem. Oates tar dem som utgångspunkt för ett samtal om hyckleri. De fördömda utspelar sig i en tid när det mest absurda som kunde tänkas var en svart man i

Vita huset. Hon skrev första versionen redan på åttiotalet, men tyckte att tonen var fel.

– Inte förrän Obama valdes till president hittade jag rätt ingång.

Det är tydligt att Oates fortfarande hyser stark sympati för den demokratiske presidenten men saknar illusioner om USA. Förr var det djävulen som skulle drivas ut, sedan kommunisterna, idag är det terroristerna. Obamas situation liknar hon vid att klättra uppför ett högt berg:

– Där blåser en så stark vind att det inte går att hålla rätt kurs. Det finns alla förutsättningar för en shakespearesk tragedi.

Frågan om hemligheten bakom hennes produktivitet har Oates säkert fått förr. Jo, en tjock katt brukar somna i hennes knä när hon arbetar. Arbetspassen kan bli tio timmar – katten måste ju få sin tupplur. 

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann fanns också på plats.. Hennes rapport hittar man här.

Hav, ljus

Emil Nolde, Light sea, 1948

Inför Louisiana Literature

När författarna fyller Louisianas konstfyllda rum uppstår lätt den där unika, intima känslan av ett möte. Nackdelen är att lokalerna är underdimensionerade för det publiktryck som blir resultatet av bokningar med alltför mycket stjärnglans.

Varje år sedan starten 2010 tycks de överträffa sig själva och i år är inget undantag.

 Här ett intro till Louisianas litteraturfestival, dit jag är på väg nu.

Ann

Personlighetens svulst

Det här skulle kunna vara en roman av Jens Christian Grøndahl, en finstämd och melankolisk berättelse om kärlek och sjukdom mot fonden av dansk medelklass med god smak och Arne Jacobsen-lampor. Men nu är det i stället Christian Jungersen som håller i pennan och Du försvinner blir något annat än vad man möjligtvis först väntar sig.

Jungersen slog igenom 2006 med sin briljanta andra roman "Undantaget", en skickligt hoptråcklad psykologisk thriller som utvann gastkramande dramatik ur mobbing på en arbetsplats. Också "Du försvinner" hämtar spänning ur människors irrationella beteenden och dysfunktionella relationer, och berättelsen igenom lyckas författaren överraska med oväntade vändningar.

Här recenserar jag "Du försvinner".

Ann

En droppe av jordens mjölk

Som ett slags mellanvästerns Seamus Heaney återger Kooser med handfast konkretion en lantlig tillvaro av grusvägar, telefonledningar, nyplöjda fält och övergivna gårdar. Det är dikt som befinner sig nära marken och hämtar sin dröjande rytm från en värld som alltmer trängs undan av moderniteten.

 Jag skriver om Ted Kooser, samt om hans översättare Per Helges essäbok om amerikanska poeter och prosaister, här.

Ann

Hav

Nicolae Tonitza, Fiskebåt på havet

Samlarskatter

I utdragbara lådor paraderar fjärilar spetsade på nålar, för evigt sträckande ut sina färgskimrande vingar på raka led. I glasskåp ståtar bläckfiskfossil, spektrolitstycken, sjöstjärnor på glasburk, koraller, ett isbjörnskranium och en uppstoppad alligator. "Köp vad som helst som är märkligt", ska en samlare ha uppmanat sin medhjälpare, och samma princip genomsyrar denna saliga blandning där man hittar allt från en väska gjord av ett bältdjur till en grönländsk miniatyrkajak, en egyptisk oljetårflaska, en kinesisk bur för syrsor och ett flaskskepp i en glödlampa.

Jag besökte utställningen Tingen i samlandets spår på Fredriksdal, och skrev om den här.

Ann

Näckrosor

Julia Beck, Nénuphars Näckrosor