En roman värd all beundran

”Vi hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald”. Så beskrevs kvinnans begränsade möjligheter av författaren och naturfilosofen Margaret Cavendish, som 1666 gav ut den första feministiska utopin, "Den lysande världen". Den fiktiva konstnären Harriet Burden i Siri Hustvedts nya roman, som lånat sin titel av Cavendish, uttrycker sig något burdusare: för att konstnärlig verksamhet ska få framgång krävs ”en kuk och ett par pungkulor”.

I "Den lysande världen" återkommer teman som genomsyrat Hustvedts författarskap: konsten och vår uppfattning om den, rollspel och identitetsfrågor, kvinnans underordning genom historien.

Ikväll har vi bländats av Siri Hustvedts uppenbarelse på Malmö stadsbiblioteks internationella författarscen. Här recenserade jag hennes senaste roman.

Ann

Rapport från Bokmässan

I veckan fyllde han åttio år och har därmed ett halvt sekel mer på nacken än den trettioårsfirande Bokmässan. I en liten monter på det myllrande mässgolvet har jubilaren PO Enquist sitt enda framträdande under helgen och med ålderns rätt kan han kosta på sig att verka lite trött –han har ändå stått i litteraturens tjänst i över femtio år.

Läs här min krönika från Bokmässan.

Ann

Livets lätthet och tyngd

En luftballong stiger mot molnen, en kista sänks ner i graven. Kring de vertikala förflyttningarna rör sig Julian Barnes Livslägen, en särpräglad hybrid av essä, novell och självbiografisk skildring av sorgens tillstånd, allt sammanfogat till en helhet av litteraturens svävande logik.

Här finns min recension av Julian Barnes roman. Och här finns Anns.

Johan

Skrivet på kroppen

Titelns vassa föremål är inte de som drabbar de mördade flickorna utan sådana som huvudpersonen riktar mot sig själv. Hennes kropp är full av ärr, själsliga sår som blivit fysiska genom att hon ristat in ord på sin hud. Samtidigt som jakten på barnamördaren står och stampar rivs traumat från uppväxten upp och Camille dras in i en spritångande virvel av destruktivitet och ångest.

 Här skriver jag om Gillian Flynns debutroman Vassa föremål.


Ann

Svart katt

Kees van Dongen, Kvinna med katt, 1908

Dagen efter (2)

Dagen när Alliansen packade ner sin orange varumärkeslogga från Rosenbad hade jag föreställt mig som en dag att fira, men feststämningen uteblev när den välkammade gruppegoismen stärkte sin vågmästarposition. Politik är att vilja, men viljan till kompromisser högerut kommer nu sannolikt att vara politikens enda möjliga innehåll. Ja, blockpolitik sägs vara fördummande (åtminstone när det borgerliga blocket inte har majoritet), men utan ideologiska motsättningar och kamp mellan klara alternativ förtvinar politiken. Den fria debatten ersätts av förhandlingar i slutna rum där maktens konsensus råder. Det förutsägbara resultatet blir att Sverigedemokraterna, denna demokratins tunga dödvikt, växer ytterligare.

Johan

Dagen efter

Edouard Manet, Peony stem and shears, 1864

Bruno K. Öijer svingar poesins trollspö

I Och natten viskade Annabel Lee ger sig Bruno K. Öijer ut på sin alldeles egna nostalgitripp till det förflutna. Också diktjaget befinner sig förstås i Paris när han i dikten ”Alla var där” febrig och regnvåt stövlar in på ett café där Hemingway sitter med sin tredje drink.

En surmulen Baudelaire längtar efter opium, Walt Whitman blinkar åt Emily Dickinson som gömmer sig i ett hörn, en berusad Rimbaud täljer på en barkbåt, Keats och Shelley viftar med fjäderpennor och en härjad Edgar Allan Poe väser fram det omkväde som gett Öijers nya bok dess titel.

Här finns min recension!

Ann

När två blir en

Det hänger en kvällstidningslöpsedel på HD:s kulturredaktion. Något skrynklig, efter att kulturchefen i sista stund räddat den från att kastas i en kiosks papperskorg. "HD:s fria kulturredaktion" tutar rubrikens feta bokstäver ut. Under sommaren har den tillskrynklade sidan börjat hänga löst, men ingen har väl riktigt haft lust att klämma fast den på väggen igen.
Det är två år sedan Björn af Kleen, dåvarande skribent på Expressen, åkte till Helsingborg för att skriva om HD Kultur som en sista kvalitetsbastion i ett alltmer slimmat medielandskap. Poängen med scoopet var att lyfta fram redaktionens sällsynta självständighet: "Är det därför HD:s kultursidor är så roliga att läsa?"
Jag fanns på plats på redaktionen då: under de senaste fem åren har jag fram och tillbaka vikarierat som litteraturredaktör, sammanlagt blir det två år. Jag var också där när Björn af Kleen, numera DN-skribent, i början av sommaren återigen besökte tidningen.  Men nu för att berätta en helt annan historia. Den om en tidningssammanslagning, om syndikeringseffekter och kulturens förlorade självständighet.

Sedan beskedet kom att Sydsvenskan köper HD och att de två tidningarnas kulturredaktioner ska slås ihop har det skrivits en hel del om branschen i allmänhet och sammanslagningen i synnerhet. Malin Krutmeijer, som en gång var den som plockade upp mig som skribent för HD, konstaterade till exempel i Aftonbladet: "För oss som gillar kultur och kritik innebär Sydsvenskans köp av HD rent konkret hundratals färre recensioner, fördjupningsreportage och debatt­artiklar varje år. Kulturutövare får allt mindre av kvalificerad, självständig feedback på sina verk."

Om jag säger att utrymmet för det kulturella samtalet krymper svarar ni kanske att det ju tvärtom har växt ofantligt. Nätet erbjuder obegränsat med plats för vem som helst att skriva om vad helst och kan härbärgera sådant som aldrig skulle publiceras på en kultursida, sådant som är för långt, för nördigt, för kontroversiellt, för personligt. Det ska man förstås vara glad åt. Men det går inte att komma ifrån att redaktörsbeställda, professionellt betalda texter som når ut till en bred tidningsläsande allmänhet knappast låter sig ersättas av ideellt skrivna digitala inlägg som måste letas upp av den specialintresserade.
Många av de texter som beställs av en redaktion skulle annars aldrig ha blivit skrivna. Kanske inte ens tänkta.

En rätt typisk HD-historia är när Mo Yan tilldelades Nobelpriset. Många sidor skulle fyllas snabbt och helst också med en text av pristagaren själv. Det gällde att få tag i någon på förlaget, inte det lättaste en sådan dag, när förlagstelefonen förstås ständigt plingade upptaget. En skribent på plats i Stockholm skickades helt sonika iväg till Tranan för att ställa frågan. Om HD fick lov att publicera? HD fick lov att publicera precis vad som helst, löd svaret. Vi var ju i stort sett de enda som överhuvudtaget recenserat Mo Yans böcker.

Under åren jag jobbat på redaktionen vet jag inte hur många gånger jag hört folk säga att HD har en av landets bästa kultursidor, kanske rentav den bästa. Av att ha deltagit i arbetet inifrån vet jag hur mycket engagemang, idéarbete, hårt slit och spontana infall som krävs för att skapa en kultursida av sådan klass.

Det är så sorgligt att jag knappt har ord för det, att något som anses tillhöra landets bästa kan rivas upp och slås sönder. 

Jovisst, de ekonomiska realiteterna ser ut som de gör. Jovisst, andra delar av tidningen kommer att drabbas än hårdare än kulturen när en mängd fotografer, redigerare och journalister sägs upp. Jovisst, det har försäkrats att den lokala prägeln ska bevaras och ett par tjänster kommer att finnas kvar.

Men lik förbannat: fri kommer HD:s kulturredaktion inte längre att vara. Även i det mest optimistiska utfallet kommer en hel del av det HD Kultur stått för att försvinna och mångfalden i medielandskapet att minska.

 

Framöver kommer många texter att förbli oskrivna och otänkta.

Ann

Skelett på vinden

Romaner som utspelar sig på engelsk internatskola utgör en genre för sig. Så är den sortens institution också en oöverträffad groplats för grupptryck, intriger, gemenskapslängtan, utanförskapskänslor och den grymhet som kan finnas hos barn och kanske är en del av den mänskliga naturen. Ond bråd död eller åtminstone ett rejält mysterium brukar höra till konceptet. Att ghanansk-brittiska Yaba Badoe inte sviker genreförväntningarna i debutromanen True Murder kan man ana sig till redan av titeln.

Här recenserar jag True Murder.

Ann

Skeva sömmar

Future perfect – eller futurum exaktum – är tempuset som talar om vad som kommer att ha hänt i framtiden: det förflutna i det ännu inte realiserade; det kan förstås också klinga triumfatoriskt som ett stridsrop för de unga sköna som planerar att erövra världen.

I romanens första del följer vi skeendet med Lex förbittrade blick, han som är utstött ur den vanliga bygemenskapen men inte heller har någon plats i broderns och moderns glittrande universum, där regnbågsdrömmar skapas med färgsprakande smink, paljetter och glänsande tyger.

 

Jag recenserar Mara Lees nya roman Future perfect, här.

Ann

Efter regnet

Konstatin Korovin, Efter regnet, Paris, 1897