Katarina Carlshamre debuterar med en diktsamling som har ett prosalyriskt berättande anslag samtidigt som den suggestivt frammanar ett psykiskt gränstillstånd. Här skildras förhållandet mellan mor och dotter i dubbel upplaga och ett sammanbrott som ekar genom tiden.Här recenserar jag Katarina Carlshamres debutbok.
Titeln är gåtfull: död är enkel prick • vårt enda märke. Vad betyder det att döden är en prick?
Tina Thunanders "Doktor Nasser har ingen bil" fick inte Augustpriset, men är läsvärd. Här skriver jag om boken.I december 2011 kommer Thunander till Kairo för att lära sig arabiska och hon hamnar mitt i ”omvälvningens tid”. För sina språklektioner anlitar hon en privatlärare, som visar sig vara en praktiserande läkare i behov av att dryga ut inkomsterna.Mellan lärare och elev växer en vänskap fram och doktor Nasser blir den svenska journalistens ciceron till ett Kairo bortom turist-vyerna och rikemanskvarteren.
Utanför institutionen, som kom redan 2006 i original, rymmer en serie kärleksfulla dikter om att lämna ifrån sig ett barn till vården, om sorgen i avskedet, om känslan av svek och otillräcklighet: "Hur / skulle jag kunna tänka mig in i dina underjordiska skogar av gräs / eller möta dig / i kalla oinvigda katedraler". Som titeln betonar handlar det om att själv stå utanför, att inte nå in, och om hur orden sviktar. "Jag förlorade mitt språk i institutionen", inleder han en dikt och konstaterar avslutningsvis att institutionen gett honom ett nytt.Här skriver jag om Lars Amund Vaages fina poesi.
Jag har plöjt årets Augustnominerade böcker, här.Mörk, mörkare, mörkast. Årets skönlitterära Augustnomineringar är ingen munter historia, i alla fall om man ser till innehållet och inte till kvaliteten.Livet är ett sorgearbete, heter det i Sara Stridsbergs Beckomberga (Albert Bonniers Förlag), där vi tas med på en guidetur till mentalsjukhuset och alla de trasiga existenser som gett upp tillvaron utanför.Finns tröst att få hos Stridsbergs milda dunkel tar vi hissen ner till mänsklighetens absoluta bottenplan, ja, till den moraliska avgrunden, i Steve Sem-Sandbergs De utvalda (Albert Bonniers Förlag).
Läs här resten av min recension av Péter Esterházys roman Esti.”Hur då? Varför? Vem?” Ja, det kan man undra, även om den sista frågan nog rätt så entydigt ska besvaras med Kornél Esti: en i Ungern välkänd litterär gestalt som figurerar i ett antal berättelser av mellankrigsförfattaren Dezsö Kosztolányi. I romanen Esti har Péter Esterházy kidnappat sin litteräre hjälte, och följaktligen är det upplagt för metalitterära förvecklingar, men också för en serie anarkistiska förvandlingar som sätter fokus på förhållandet mellan språk och verklighet.
En tennismatch mellan italienske Caravaggio och den spanske barockpoeten Francisco de Quevedo utgör ramen för romanen, som trots det vägrar hålla sig på någon plan som begränsas av tid och rum. Bollen studsar mellan epokerna och fram och tillbaka över Atlanten och lyckas på något sätt binda samman tvekampen med conquistadorernas erövring av Mexiko.
Caravaggios och Quevedos duell med racketar är en fajt om manlig heder, men också om de motstridiga ideologier som bryts mot varandra när 1500-talet går över i 1600-talet och motreformationen med blodigt resultat drar fram över Europa.
Vem är rädd för Virginia Woolf nuförtiden? Hon har inte bara fått ikonstatus, utan är också en av de mest lästa och älskade modernisterna, och på svenska har på sistone en stadig ström av hennes böcker publicerats. Senast i raden är Samlade noveller & prosaskisser, som rymmer skönlittera texter från hela Woolfs skrivande liv. Det är en nyutgåva försedd med ett förord av Josefin Holmström som framhåller hur Woolfs experiment med röster var en nödvändighet för att hon som kvinna skulle kunna erövra litteraturen.Det är kanske ändå en bok framförallt för de inbitna Woolf-fansen, särskilt när det gäller de tidiga berättelserna, där författaren fortfarande håller på att pröva sig fram och slipa sina instrument. Den hängivne läsaren får här förmånen att följa Woolfs utveckling, se hur hon löser upp berättelserna, skärper människoteckningen och blir den medvetandets seismograf vi känner henne som.
Vid sekelskiftet 1700–1800 ger sig den nittonåriga alkemistdottern ut på en Europaresa för att finna sina kvarvarande släktingar och söka nycklar till gåtan hur den smutsiga materien ska tillintetgöras. Det blir inte bara ett möte med tidens motstridiga idéer utan också med kärleken, något som får hennes tro på världens fundamentala ondska och ruttenhet att vackla.
Som idéhistoriker har mångsysslaren Edenborg fått sin doktorsring för en avhandling om alkemin i 1700-talets Sverige. Kunskapsmässigt står han sålunda på mycket säker mark i sin roman. Men även känslomässigt märks det att han trivs i denna epok där det bubblar i de hermetiska glaskolvarna, där blasfemiska förkunnelser dryftas i förgyllda salonger och på sjaskiga bordeller, och det stora filosofiska slaget står om världens eventuella fulländning kontra dess fullkomliga uselhet.
Men vägen till författarskapet var krokig och långtifrån självklar. När första romanen kom ut var Condé 42 år. Själv förklarar hon: ”Den främsta orsaken till att jag dröjde så länge med att skriva var att jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”Här skriver jag om Maryse Condés självbiografi.
Det är detta ”plågsamma liv” hon berättar om i självbiografin Livet utan masker, som till största delen utspelar sig före författarkarriären. Och vilket liv sen! Kaos är ordet hon använder själv, men man kan också konstatera att det är stoff till ett helt författarskap som här sammanfattas på omkring 270 sidor.
Här kan man läsa hela min notis om den populärfilosofiska tidningen Modern filosofi.Höjer man någon gång blicken från livspusslet eller smartphonen kan man undra vad som är vitsen med alltihop. Svaret ges i första numret av Modern filosofi, som har ett utvik om meningen med livet. Aristoteles, Nietzsche eller Monty Python? Här ges små smakprov ur det intellektuella skafferiet åt den villrådige.
