Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann

Flimrande sändning

Vad händer sen? När katastrofen redan varit här och allt blivit ett efteråt? Johannes Heldéns poesi är ett slags guideturer i postapokalyptiska landskap. Lyrisk science fiction på spaning efter den tid som skall komma.

Här skriver jag om Hélden. Och här en annan kort text om poesi, om Emil Boss Acceleration:

”Acceleration” står det i stora blockbokstäver på kvittorullens början. Vira upp den och du har Emil Boss nya diktsamling (Bokförlaget Lejd) om ett kassabiträdes vardag. Det är inte snabbheten i läsningen som titeln anspelar på, utan hastighetsökningen på arbetsplatsen, genomförd enligt en ledarskapsmodell för att höja produktiviteten. Managementprosans kalla floskler möter poesins stilla förtvivlan: ”det finns en vanmakt lätt som damm över våra blanka tankar”.

Ann

Läslustens färgackord

En måndag i januari 1873 plockar fjortonåriga Selma Ottilia Lovisa fram dagboken hon fått i julklapp. Hon har blivit uppmanad att dag för dag teckna ned vad som händer, så att hon ska kunna minnas det längre fram i livet. Men vad skriver man egentligen i en dagbok? Inte kan väl hon uttrycka sig så lärt och förståndigt som huvudpersonerna i Fredrika Bremers romaner? Det är med bävan hon sätter pennan mot bokens papper: ”Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den.”
Selma börjar förstås ändå skriva och vad hon formulerar är inte bara en tonårings tankar om några händelserika månader i Stockholm, utan framförallt en berättelse om hur en författare blir till. Allt är så livfullt och exakt iakttaget att det är lätt att tro på varje ord.

Jag skriver om böckers utsidor, formglädje och färgpaletter som väcker läslust, här.

Ann

”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"

Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.

25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.

Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.

Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.

Ann

Det förflutnas förbrytelser

I ”Ditt liv och mitt” fortsätter Axelsson vända på stenarna i det folkhem som byggde upp ett välfärdssamhälle samtidigt som vissa människor knuffades ut ur gemenskapen. Förra romanen ”Jag heter inte Miriam” lyfte fram romernas situation i efterkrigstidens Sverige, den här gången sätter författaren ljuset på mentalsjukhusens oönskade existenser, de som makarna Myrdal i bokens inledande citat kallar ”samhällets bottensats”.

Vipeholm öppnades 1935 för att inhysa ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Mellan 1945 och 1955 pågick den beryktade kariesstudien, där patienterna matades med sega kolor tills tänderna ruttnade. En stor framgång för svensk tandhälsa, en katastrof ur etiskt perspektiv. I Axelssons roman är det 60-tal men attityden gentemot samhällets svagaste har bara förändrats marginellt sedan rashygienens glansdagar och på Vipeholm sitter föraktet och våldet fortfarande i väggarna.    

/.../
”Ditt liv och mitt” är en bitvis mycket stark roman, men hör inte till Axelssons mest helgjutna. Upptakten är strålande och länge har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Visst händer det att författaren i ivern att uppmärksamma det förflutnas förbrytelser undervisar lite väl didaktiskt och väver in fakta på ett rätt så konstruerat sätt – en hel del slutsatser är läsaren nog förmögen att dra själv. Fast vad som gör att jag svalnar är snarare den dramatiska hemlighet som ger berättelsen ett drag av spänningsroman och varken känns särskilt trovärdig eller nödvändig – Axelsson är ju så skicklig på att gestalta familjelivets vardagliga helveten och spöken i garderoben att det knappast behövs starkare effekter för att spetsa till intrigen. Dessutom finns det våld i Vipeholmsmiljön så att det räcker till.

Ifall man är premium-prenumerant kan man läsa min recension av Majgull Axelsson här.

Ann