Den mardrömslika barnflickan

Att ”Vaggvisa” blivit en internationell succé och översatts till ett fyrtiotal språk kan bero på att den kittlar delvis samma nerver som hollywoodthrillern ”Handen som gungar vaggan”. Den galna kvinnan som nästlar sig in i familjen för att parasitlikt ta över den. Det största hotet i en harmlöst vardaglig förpackning. Visst har Louise också drag av gränslös kaninkokerska. Här placeras ett rensat kycklingskrov i kylskåpet, som ett makabert varsel. Eller bara en påminnelse om hur det är att vara fattig och inte tanklöst kunna slänga ätbara rester.

 Jag skriver om Leila Slimanis roman "Vaggvisa", här.

Ann

I Kerstin Ekmans hage

I Kerstin Ekmans nya bok ”Gubbas hage” begråts åtskilliga fallna växter, inte bara storgranen som grannen gjorde till skotergarage eller vildapeln som krossades av en maskin när vägkanten röjdes. Ekman bryr sig också om tibastbusken som körts ner av traktorn och den förgiftade ängsviolen mellan hjulspåren på skogsbilvägen. Ja, till och med den förvuxna gräsmattans tusenskönor och brunört ömmar hon för, när hon ser hur de skövlas av villaägarens motorgräsklippare.

Kerstin Ekman är en värnare av det vilda, en artrikedomens försvarare, en botanisk mångfaldsupporter. Medan hon tycks ha tagit definitivt avsked från skönlitteraturen med den magnifika satiren ”Grand final i skojarbranschen” 2011 fortsätter hon den gröna civilisationskritik i essäform som inleddes 2007 med ”Herrarna i skogen”. Trots allt var det inte för inte hon övertog Harry Martinsons stol i Svenska Akademien.

 Jag recenserar Kerstin Ekmans "Gubbas hage", här.

Ann 

Språket spänner sitt segel

Går det att skriva en helt vanlig recension av Katarina Frostensons nya bok? Att tänka bort skandaler, anklagelser, bråk och eventuella brott, ja, hela den sargade Svenska Akademien och hennes roll däri? Å ena sidan: litteratur existerar aldrig i ett vakuum, det är svårt att inte låta blicken färgas av det man vet, eller tror sig veta, om författaren. Å andra sidan: dikten skapar sin egen verklighet, kan inte stå till svars för sin skapare utan måste få lov att läsas i sin egen rätt.

Min recension av Katarina Frostenson finns här. 

Ann

Världen av i förrgår

Porträtt av Erasmus av Rotterdam. Hans Holbein d.y. (1523)

Medan åskmolnen skockades över 30-talets Europa satt Stefan Zweig och skrev en bok om Erasmus av Rotterdam. En flykt in i historiens dammiga gemak när samtiden framstod som outhärdlig? Nej, raka motsatsen: Zweig riktar den antikvariska spegeln mot sin egen tid och ser mönster gå igen, misstag upprepas – ja, presenterar 1500-talsversionen av den eviga historien om hur idealen trasas sönder av fanatism och maktpolitik.

Här finns min krönika om Erasmus och "Om viljans frihet".

Johan