Nobelkvinnorna

"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann

Med mesta möjliga uppmärksamhet

En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.

Här recenserar jag Ribichs nya bok.

Ann

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

En fotburen road story

Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer. Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. 

Här recenserar jag "Nord".

Ann

Snabbkurs i Sveriges samiska historia

Mårten Mårtenssons ackja.

En liten, liten träsläde, bara stor nog för att en dockas bagage ska få plats. Omsorgsfullt gjord med snörremmar instuckna i kanterna. Det är Mårten Mårtenssons ackja, en leksak som Kulturen köpte in 1889, troligen när familjen passerade Skåne på väg till Frankrike.

Han finns själv på bild, i stor päls och självsäker hållning. På väg ut i världen tillsammans med hustru och två barn ska han snart få ta del av modernitetens Europa. På nästa foto syns han tillsammans med en grupp andra samer i traditionella dräkter. De befinner sig på världsutställningen i Paris, som exotiska utställningsföremål.

En krönika utifrån Kulturens utställning Fokus Sápmi, här.

Ann

Tid för Verner Boström

”Jag tror att ingen före mig har tvingats fördjupa sig i sin konst som jag gör.” Så säger Klingsor i Torgny Lindgrens roman med samma namn, stillebenmålaren som om och om igen avbildar samma motiv utan att någonsin utvecklas som konstnär. 

Om Verner Boström (1896-1982) från Lappträsk inte bevisligen varit en verklig person, skulle man lätt ha kunnat tro att han var hämtad ur en roman, varför inte av Torgny Lindgren.

Jag skriver om Verner Boströms samlade dikter, här.

Ann

Romarrikets mentalitetscoach

Dubbelbyst av Seneca och Sokrates, Antikensammlung, Berlin.

Står man framför en marmorbyst av den romerska filosofen Seneca kan det tänkas att man ser skenheligheten snarare än visdomen personifierad. ”Fattigdomen går med lätt packning och är fri från bekymmer”. Lätt att säga för den som själv är snuskigt rik och transporteras omkring i bärstol mellan sina vidsträckta ägor. ”Den smutsigaste död är att föredra framför det prydligaste slaveri”. En snygg republikansk slogan – men hur kan man då leva som kejsar Neros minister?

Läs här min text om Senecas "Breven till Lucilius".

Johan