 |
| Prickskytt, Röda Armén, Vitryssland, juli 1944 |
Kriget är en mänsklig sysselsättning som är alltför omänsklig, säger Svetlana Aleksijevitj, som i sina reportageböcker fångar denna dubbla aspekt, såväl det mänskliga som det omänskliga.
Till Malmö Stadsbibliotek har hon kommit för att samtala med Peter Fröberg Idling, men övergår snart till att hålla en monolog på ryska, endast avbruten av tolkens översättningar och av uppläsningar ur "Kriget har inget kvinnligt ansikte", hennes på svenska nyligen utkomna bok om kvinnorna som tjänstgjorde i Röda Armén under Andra världskriget.
Det var som reporter i Afghanistan efter Sovjets invasion, när hon såg kriget med egna ögon, som Aleksijevitj blev kvitt de manliga krigsmyterna. Hon insåg då att om något nytt ska kunna sägas om denna företeelse måste man lyssna till andra än männen, till kvinnorna och barnen, som inte har något intresse för den heroiska sidan av saken. Kriget som galenskap är vad hon velat skriva om, men också om de tillfällen när en människa kan förbli en människa, hur svårt det än är.
I Röda Armén enrollerades över en miljon kvinnor under Andra världskriget, och inte bara som sjukvårdare utan också som soldater. Ofta var de frivilliga, och den idealism och offervilja som trots Stalintidens fasor besjälade så många kan fortfarande göra Aleksijevitj häpen. Efter kriget ville man i Sovjet endast tala om segern, inte om krigets monstruösa ansikte. De ofta traumatiserade kvinnornas medverkan förtegs i ett samhälle som kultförklarade den manliga styrkan.
Aleksijevitjs avsikt med sin bok var att fånga ögonvittnenas berättelser innan det var för sent. Att förmedla den kvinnliga blicken; dofterna, smakerna, färgerna – och att skriva om kriget på ett sätt som skulle kunna få till och med en general att må illa.
Johan
