Revolutionshistoria utan romantik

Från Tahrir till Majdan har den ostyriga folkmassan på nytt blivit en kraft att räkna med i politiken. Så vad skiljer en revolution från andra slags maktomkastningar, och finns det ett gemensamt mönster bakom de folkresningar som genom seklerna format vår värld?

Historikern Håkan Arvidsson gör i Europas revolutioner ett försök att knyta samman den radikala säcken. Kortfattat kan man säga att han karaktäriserar en revolution som en våldsam politisk omvälvning med folkligt deltagande och utopiska ambitioner, på ett eller annat sätt framsprungen ur moderniseringens tryckkokare.

Läs här min recension av Håkan Arvidssons Europas revolutioner.

Johan

Leonor Finis maskerad

Prinsessan Francesca Ruspoli

 

En kvinnlig Dalí har hon kallats, men även om hon rörde sig i surrealisternas krets tog hon avstånd från André Breton och rörelsens misogyni. Hennes konst är ett spel med kvinnliga signaler och sagolika symboler, en tripp in i det mystiska och fantastiska med erotiken som ledsagare. Ofta överskrids gränsen mellan människa och djur, en person utrustas med svans och horn, en kvinna förenas med en hjort.

Leonor Fini är en konstnär intresserad av myten, men också av att mytologisera sig själv. På det sättet kan hon påminna om själviscensättningens drottning Frida Kahlo.

 

Här skriver jag om Leonor Fini, som ställs ut på Bildmuseet i Umeå.

 

Ann

Körsbärsblom

Willard Metcalf, Remember Spring

Vem var Axel Lundegård?

Den frågan kan man få besvarad idag fredag, då detta äger rum i Lund:

Det litterära sällskapet Det Unga Skåne ordnar Fredagen den 25 April 2014 ett symposium om författaren Axel Lundegård (1861-1930)
med teman som radikalism, vänskap och eftermälet om hans författarskap.

Språk och Litteraturcentrum
Hörsalen Kl 16.00
(kaffe serveras innan)

Föreläsare: Marie Ekman: Kärlekstemat i Lundegårds 90-talsromaner
Lars Nyberg: Röde Prinsen – en bildningsroman
Christina Sjöblad: Lundegård och Victoria Benedictsson – vänskap, konflikter och samarbete
Ann Lingebrandt: Porträtt av en drottning – om Lundegårds historiska romaner
Samtida musik spelas på cello och piano av Hanna Bendz och Jesper Olsson

Alla intresserade är hjärtligt välkomna! Fri entré.

Bleka färger

Vad det egentligen var som fick Vincent van Gogh att ta steget från hobbytecknare till målare och en av den moderna konstens banbrytare är utgångspunkt för den italienska författaren Giovanni Montanaros roman Världens alla färger. Han har valt att förlägga det omvälvande ögonblicket till den belgiska staden Geel, känd för att sedan medeltiden ha härbärgerat sinnessjuka och låtit dem leva nästan som vanligt bland andra människor. Dit funderade van Goghs far på att sända sin son 1879.

Men det är inte från Vincents perspektiv berättelsen återges, utan från en av stadens invånare, den unga Teresa Drömlös, barn till en av ortens alla dårar.

Här finns min recension av Montanaro.

Ann

All denna skogslycka!

Hur skulle det se ut om Elsa Beskows alla naturromantiska figurer iklädda grankottedräkter, flugsvamphattar och lövkjolar fick för sig att skriva en diktsamling? Kanske som Eva-Stina Byggmästars Barrskogarnas barn.

Det är poesi för dem som älskar nävertofflor, timmerkojor och lingongröt och aldrig får nog av att sitta på en stubbe och vara nöjd. En hyllning till skog och mark, ja, en lovsång till det grönskande livet om man ska vara högtidlig. Särskilt högtidlig är nu inte Byggmästar själv − snarare hurtfrisk och på spralligt glatt humör. Så munter och käck att hon får skogsmullar och scouter att verka surmulna.

 

Hela min recension finns här.

Ann

Klint i påsk

Hilma af Klint, De tio största, No 2, Barnaåldern, 1907

Hondjävulen på våningen ovanför

Det finns galna kvinnor på vinden. Och så finns beskedliga, oansenliga, ordningsamma kvinnor på övervåningen. Kanske befinner de sig på gränsen till nervsammanbrott. Kanske har de någonstans långt inom sig en hondjävul som väntar på att få komma ut och vältra sig i liv och lustar. Men de döljer det väl under det väluppfostrade leendet, om någon nu ens skulle lägga märke till dem.

En av dessa förbisedda är Nora i Claire Messuds roman "Kvinnan på övervåningen", en medelålders lågstadielärare i Massachusetts som alltid gjort sin plikt och varit en god dotter, men som nu är beredd att sätta världen i brand.

Här recenserar jag Kvinnan på övervåningen, en bok jag fortfarande inte riktigt kan säga om jag gillar eller inte.

Ann

Konstens svindel

Den som får höjdskräck av elfenbenstorn ska nog passa sig för Jeanette Winterson. Hon ställer inte bara höga krav på konstnärer och författare att sikta mot molnen, hon kräver också en ansträngning av publiken. Att läsa en bok eller betrakta ett konstverk handlar inte om att bli underhållen, få tröst eller bekräfta sig själv, det handlar om att ta klivet in i en separat verklighet, att utsätta sig, oroas, ha tålamod: ”Konsten utelämnar ingen, men den kan inte sänka sig, vi måste klättra upp om vi vill få den enastående utsikten.”

En bok som man har lust att citera vitt och brett och som kan göra en odräglig på fester - det har jag redan hunnit erfara. Här skriver jag om Wintersons essäsamling Konst.

Ann

Skolans lutande torn

Förr var Pisa ett lutande torn. Nu är det symbolen för en skola på fallrepet. I skuggan av det svajande bygget bjuder rektor Björklund och oppositionen frikostigt över varandra: det är lågstadielyft och höjda lärarlöner, matematiksatsningar och minskade klasser – och ändå måste man inte vara smartare än en femteklassare för att misstänka att problemet ligger djupare än att kunna lösas med en aldrig så stinn penningpung.

Läs här min recension av Jonas Frykmans bok Ljusnande framtid.

Johan