En termometer som avläser ilskans feber i en iskall tid

Våren 2016 är det en självklar sak att poesi är politisk. Är det för att vi lever i en tid då det helt enkelt inte är möjligt att låta bli att ta ställning, då det inte går att sluta ögonen för omvärlden? Vad som är politisk dikt kan förstås alltid diskuteras, men hur som helst står det klart att en politisk skärpning av lyriken har pågått under hela 2000-talet och att det gäller i stort sett oberoende av vilken estetik poeten bekänner sig till.

Här skriver jag om antologin "Om detta sjunger vi inte ensamma".

Ann

Umeå i en värld i brand

"Jag måste vara offrens minne och röst, så att de får leva vidare". Det säger Samar Yazbek, den syriska journalisten och författaren som lämnade landet när kriget bröt ut, men valde att smugglas tillbaka över gränsen för att med egna ögon se vad som skedde. Hennes upplevelser av hur en till början fredlig revolt möts av dödligt våld och sedan kidnappas av utländska krigare återger hon i reportageboken ”Resa in i tomheten” som nyligen gavs ut på svenska. Tillsammans med ett tusental personer sitter jag i Umeå Folkets hus och försöker ta in hennes berättelse om våldet som har tvingat iväg långt mer än fyra miljoner på flykt.

Läs här Anns artikel från Littfest.

Ett snört liv

Vad är det vi söker när vi frossar i historiska romaner? Verklighetsflykt klädd i siden och sammet? En bekräftelse på vilka skavande obekvämligheter vi har lämnat bakom oss? Upprättelse för allt kjoltyg som raderats ur historieskrivningen?
För mer än något annat är den historiska romanen – givetvis – en produkt av den tid den skrivs i och stöper mer eller mindre om det förflutna i en dräkt som passar samtiden.

Jag skriver om korsetter, krinoliner och historiska romaner här.

Ann

Doktor Glas och högmodet

Hjalmar Söderbergs mordiska fantasi är ett av den svenska litteraturens mest tillspetsade samvetsdramer, elegant som en månbelyst aftonpromenad och giftig som ett cyankaliumpiller. Få svenska romaner har väckt så mycket beundran och avsky, lockat till så många litterära repliker och omtolkningar. Just nu turnerar Thorsten Flinck landet runt med sin scenversion av ”Doktor Glas”, som jag ser på Palladium i Malmö, en snabbspolande monolog där den ömsom demoniska ömsom patetiska doktorn avsäger sig samhällets sedelära, men inte hittar annat än tomhet och ensamhet i dess ställe.

Om Doktor Glas, dödssynderna och lite annat, här.

Ann

”I konst ska man överrumpla sig själv”

”Det sköna – uti det omedvetna”, antecknar Ellen Thesleff i sitt skissblock när hon i början på 1890-talet sitter framför egyptiska sarkofager och gotiska kapitäl på Louvren. Pulsen på Paris boulevarder bryr hon sig inte särskilt om, det är i historiens salar hon finner inspirationen. Det låg förstås i tiden. Ett skymningstäcke av mystik och arkaiska fantasier hade sänkt sig över Paris författare och konstnärer, som lodade de inre källorna och lät verkligheten tona bort för den skönhetens värld som erbjöd en äktare sanning.

Här skriver jag Under strecket om Ellen Thesleff.

Ann

Vinterfåglar III (Sidensvansar)

Vinterfåglar II

En konstnär är ju helt enkelt en gud

Ellen Thesleff, Självporträtt, 1894-95

”Och jag målar – åh – konstverk. Där finnes av målare fullt i världen, men mycket få konstnärer – märk det väl.” Ellen Thesleff tvekade inte att räkna sig själv till den exklusiva skaran av verkliga konstnärer. Hon använde gärna ordet geni, och det syftade självklart på henne själv.

Jag går på ett föredrag om kvinnor i konsten och kommer att tänka på en av mina absoluta favoriter, här.

Ann 

Vinterfåglar

I Bodil Malmstens hjärta

Ja, hur förstår man vidden av att någon är borta för alltid? Bodil Malmstens sista bok blev en sorgebok, en diktsamling som försöker begripa det som är alldeles obegripligt, att en människa inte finns mer. Sådant kräver att saker och ting inte krånglas till, smärtan låter sig inte paketeras i tjusiga omskrivningar. ”Jag behöver att du finns”. Precis så enkelt kan det allra svåraste uttryckas. Det var just den nakna och okonstlade uppriktigheten som gjorde Malmstens dikter så tillgängliga och berörande, känslan att hon alldeles ogarderad lät oss följa med in i de innersta kamrarna. ”Det här är hjärtat” löd den rättframma titeln och därmed lade poeten sitt eget hjärta i läsarens famn. Orden sägs ha varit Gunnar Ekelöfs sista, nu blev de på sätt och vis också Bodil Malmstens.

Här skriver jag om Bodil Malmsten.

Ann