I människans sårigaste skrymsle

Efter självmordet 1995 dröjde det till 2002 innan den första och länge enda boken på svenska gavs ut, ”Du droppar och blir borta”, en urvalsvolym med dikter på Heidruns förlag. Sexton år senare kommer nu ”Avlösning”, Tor Ulvens enda roman, ut på det nystartade Flo förlag. I utgåvan citeras Karl Ove Knausgård, som förklarar att ”Ulven har influerat en hel generation författare och läsare och förändrat vår förståelse för hur litteratur kan skrivas”. Hur kan då litteratur skrivas? Som en utgrävning av människans sårigaste skrymslen. Som en kedja av existentiella positionsbestämningar. Som mörka vågor av sinnesstämningar som sköljer över läsaren. Som en famn vassa skärvor speglande livets tomhet.

Här skriver jag om Tor Ulvens roman.

Ann

Nya ideal i gammal korsett

Frida Skybäcks böcker sorteras ofta in under rubriken romance, vilket inte är helt mitt i prick. Som romantik betraktat är hennes berättelser rätt så vardagsglåmiga. Snarare än skildringar av himlastormande passion är det fråga om ett slags utvecklingsromaner, där de hårt kringskurna hjältinnorna steg för steg frigör sig från sina bojor och upptäcker sin egen kapacitet. Den historiska miljön används för att berätta den historia vi helst vill höra i vår tid: hur en stark och självständig kvinna tar form. Trots alla de fördomar, konventioner och lagar som utgör snudd på oöverstigliga hinder i 1800-talets manssamhälle lyckas systrarna Stiernfors bygga upp en meningsfull tillvaro, ja, till och med bli framgångsrika yrkeskvinnor.

Här skriver jag om Frida Skybäcks böcker och herrgårdsromanen som projektionsyta för samtida ideal.

Ann

Att sätta ihop sig själv som ett pussel

Finske Pajtim Statovci, som är född i Kosovo, väckte uppmärksamhet redan med den hyllade debutromanen ”Min katt Jugoslavien”, som översattes till svenska för ett par år sedan. Då duggade jämförelserna med Bulgakov tätt, den här gången är det till Virginia Woolfs ”Orlando” parallellerna dragits. ”Tiranas hjärta” kan ses som ett försvarstal för rätten att slippa definieras, att inte behöva vara antingen kvinna eller man, homo eller hetero: ”Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som, det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”

Här recenserar jag "Tiranas hjärta". 

Umeå, december

Vem är rädd för lyriken?

Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik och poesi som en helt ny och udda grej. 

Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt, utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka.

Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, här.

Ann

Skimrande skapelseberättelse

I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 

Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann

Ensamhet i juletid

Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann

Lyriskt kosmos

”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.

Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

En skenande planet och andra katastrofer

På gammal nordsamiska betyder ”ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I ”Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/

Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.

Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann

Nobelkvinnorna

"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann