Julinatt

Childe Hassam, July Night, 1900

Våra hjärtan drack av drömmars vin

Bina bygger i sprickorna
där murbruket lossnat och dit in
tar fågelmodern en mask eller lus.
Min mur faller sönder, honungsbin,
kom bygg i starens tomma hus.

Vi är instängda och nyckeln vrids om
för vår osäkerhet, kanske brann
ett hus någonstans, kanske dödas en man,
än urskiljs inget säkert, kom,
kom bygg i starens tomma hus.

En barrikad av sten eller trä,
ett par veckors inbördeskrig, de drog
igår en soldat över vägens grus,
han badade i sitt eget blod -
kom bygg i starens tomma hus.

Våra hjärtan drack av drömmars vin,
en dryck som gjorde hjärtat hårt,
mer fast är hatet som är vårt
än kärleken, o honungsbin,
kom bygg i starens tomma hus.

Här skriver jag om Thomas Sjösvärds översättning av W.B. Yeats diktsamling Tornet.
Ann

De stiger op, planetens sommerfugle

Odilon Redon, Fjärilar

Kommentar till det svenska skogsbruket

Sakta seklers rika bygge
slogs i spillror på nån timme
Till en obegriplig tomhet
har hektaren nu förvandlats
Denna frånvaro som molar
ända in i själva märgen,
närvarande som en kapad
kroppsdel som man bittert saknar

Allt som funnits, hemligt kådat,
allting sinnrikt där bland mossan,
alla lager efter lager,
skikt på skikt och dolda vävar,
alla trolska rum och alla
skruvade och sköna mönster
i den mångbebodda skogen
slets isär och blev till siffror

Ur Vem ska skövla skövlarna av Peter Törnqvist.

Här recenserar jag Törnqvists Innan proppen går och andra kväden för hushållsbruk.

Ann

Camus som komiker

Allan Konigsberg var ett riktigt rart barn, fram till femårsåldern. Det var då han blev medveten om döden, och han gillade inte idén. Besvikelsen på existensen hindrade honom inte från att se den från den vitsiga sidan. Tio år senare började han skicka in skämt till dagstidningarna och tog sig, för att slippa bli tråkad av skolkamraterna, namnet Woody Allen.

Det är sommar, jag jobbar på redaktionen, och då blir det plötsligt lite andra slags texter jag skriver. Som en recension av dokumentären om Woody Allen. Här kan man läsa hela.

Ann

Guld och grått (väderleksrapport)



Gold and Grey: the Sunny Shower - Dordrecht - James McNeill Whistler, 1884

Det europeiska fortifikationssystemets anatomi

Somliga murar byggs för att ingen ska slippa ut, andra för att ingen ska slippa in. Gränsen är i båda fallen ett åtminstone i bildlig mening minerat område, en förtätad icke-plats där makt utövas genom att skillnader upprättas och tillhörighet bestäms.

Kring det europeiska integrationsprojektets gränser byggs för närvarande en mur så imposant att den fått öknamnet Fort Europa. I reportageboken Fortets murar företar Björn Hedlund en inträngande undersökning av fortifikationssystemets anatomi. Han besöker de yttre befästningsverken Melilla och Patras, bålverk vid Medelhavet mot söderns och österns befarade barbarinvasioner. Han tar sig till Migrationsverkets förvar i Märsta, en av unionens inre försvarsställningar, en anstalt av det tröstlösa slaget där människor ”hanteras” i väntan på utvisning.

Läs resten av min recension här.

Johan

Shorters månghörniga musikaliska rum

Sextiotalet var, också inom jazzen, en tid för frimodiga formexperiment. Och aldrig blev de friare, utan att formen helt löstes upp, än i Miles Davis andra stora kvintett, den med Wayne Shorter som ledande kraft. När Shorter på 00-talet bildade sin akustiska kvartett var det till sextiotalets öppenhet han knöt an.

På Köpenhamns jazzfestival i tisdags improviserar kvartetten fram ett vindlande och månghörnigt, mycket shorterskt, musikaliskt rum. Pianisten Danilo Pérez spelar en musikalisk slinga som tas över av basisten John Patitucci. Wayne Shorter begrundar den, fingrar på sin sopransax, ställer ner den igen, tar upp tenoren, spelar en fras, tystnar, lyssnar, finner något, går vidare, ökar tempot, släpper loss, sänker tempot igen, tystnar, lyssnar.

Det är löst och avspänt, och samtidigt med en förtätning som kommer sig av att vad som helst kan hända. En förtätning som bara kan uppstå när inte ett taktslag går på rutin.  

Johan

Såriga gränser

Jag är en ensam nation
med gränser som har dragit ihop sig
Ett vandrande sår

Ur Ett ljud som bara jag kan av Jila Mossaed

Här recenserar jag Mossaeds diktsamling. Jag skriver också lite mer om Mossaed i nya numret av Lyrikvännen, som i övrigt har tema staden. Rekommenderar särskilt Alexandra Borgs artikel om Sigfrid Siwertz storstadspoesi och försöket att hitta ett nytt språk för den moderna erfarenheten. Det var all reklam för idag!

Ann

Egon Schiele, Stadt am Blauen Fluss, 1911

Lantliv

Isaac Levitan, Sunny Day, 1899

Gnällspikens minnesresa

Han är en obotlig rasist och skäms inte för det. En vanhedrad förlorare, genompyrd av bitterhet. Hans rykte är nedsolkat, hans ägodelar skingrade, hans framgångar ett minne blott, och han klagar över att han ännu inte fått Nobelpriset. Céline är en gnällspik av rang, vresig och vrång, elak och antipatisk, lika självömkande som omöjlig att tycka synd om. Osympatisk, ja, och ändå fascinerande att följa i en över 350 sidors tandagnisslande klagovisa.

Här skriver jag om Celinés Från slott till slott, aldrig tidigare översatt till svenska.

Ann

Semestertid

Edward Henry Potthast, Hourtide, 1920