På stranden II

Joaquín Sorolla, Midday at Valencia beach, 1904

 

Djävulens återkomst

Riktigt lika överdådigt dundrar det inte om den slipade sofisten och illistiga ränkmakaren som när han innehade rollen som stridande rebell störtad i avgrunden. Men tillräckligt sprakar och fräser det om Miltons vers varje gång mörkrets furste tar till orda för att man ska kunna konstatera att oavsett poetens fromma syften var hans inspiration minst sagt infernalisk.

Här skriver jag om John Miltons Det återvunna paradiset och Simson i Gaza.

Ann

Det våras för Leffler

Idag är Leffler kanske mer spelad än läst. Men det var med sina noveller hon fick sitt verkligt stora genombrott och började publicera sig i eget namn, trots att hon med viss tveksamhet gav sig i kast med genren – tidens brännande frågor gjorde sig bäst i det mer högtstående dramats form, ansåg hon. Det hindrade henne inte från att lyfta in alla de heta diskussionerna i sin prosa: barnuppfostran, religiositet, alkoholism, klass, äktenskaplig ojämlikhet och förstås kvinnlig frigörelse.

Här skriver jag om två nya böcker om och av Anne Charlotte Leffler.

Ann

Brytpunkter

"I kairos ryms såväl kris som kaos. Inte minst skaver frågan om vad det innebär att vara betraktare. Att se på utan att protestera – gör det en till medansvarig? Är skrivandet ett passivt betraktande eller en aktiv protest? Går det alls att skapa konst utanför systemet?
I vilket fall skriver Tichý fantastiskt."

Här finns min recension av Andrzej Tichýs "Kairos".

Ann

Fin-de-siècle-drömmar

Vill man bara strosa stillsamt längs en palmkantad hamn är Cavtat helt klart värt ett besök. Har man ork i benen kan man promenera upp till kyrkogården som har en svindlande utsikt över havet, men också ett storslaget mausoleum från 1922 utfört av skulptören Ivan Meštrović, en stiliserad arkaisk fantasiskapelse som tagen ur en Böcklin-målning.

En annan verklig anledning att ta sig den korta båt- eller bussturen från Dubrovnik är Vlaho Bukovac-museet i en liten villa ovanför hamnen.

Här föddes Kroatiens store konstnär 1855, men redan som elvaåring skickades han till New York för att inte belasta familjen ekonomiskt. Efter fyra år återvände han och gick till sjöss, men efter en olycka var sjömanskarriären slut och han kom tillbaka tillbarndomshemmet för att vila upp sig. Där satte han igång med att dekorera hela huset med märkliga väggmålningar, föreställande blommor, landskap, tigrar, påfåglar, krokodiler.

Efter en vända till Peru kom han till Kalifornien och försörjde sig på porträttmåleri innan han insåg att han ville satsa på konsten. I Paris sökte han in på Ecole des Beaux Arts och snart hade han gjort sig ett namn. 

Lika brokig som hans bakgrund är Bukovacs konst. På museets väggar trängs i stort sett alla det sena artonhundratalets ismer. Murrigt salongsmåleri och kitschiga mytologiska jättedukar i symbolistisk stil hänger intill ljusskimrande impressionistiska porträtt. Här finns en fin solstänkt och idyllisk målning av de fyra barnen, tekniskt briljant, som får en att tänka på Carl Larsson. Men i ett rum intill hänger samma ansikten uppradade som avhuggna huvuden i en makaber vision, nedanför ligger han själv och hustrun dekapiterade på ett silverfat.

Det är ett utomordentligt vackert museum, där konstnärens ateljé är inredd så som den kan tänkas ha sett ut när han arbetade där, en veritabel fin-de-siècle-dröm.

Ann

Oaser i turistkaoset

För den som längtar bort från Dubrovniks turistkaos är en utflykt till Lokrum en god idé. Den gröna ön bara en kvarts båttur från gamla stans hamn bjuder på en välbehövlig andhämtningspaus från restauranginkastare och kryssningsresenärer i flock. Vi strosar genom den botaniska trädgården, tar ett dopp i den lilla saltsjön, sitter ner på en fridfull servering i grönskan och drar en suck av lättnad.

Sedan 1000-talet var detta benediktinermunkarnas ö, något som smäckra klosterruiner ännu vittnar om. En gång ska en skeppsbruten Richard Lejonhjärta ha räddat sig i land här, men det är möjligen bara en legend. Alldeles sant är däremot att Maximilian av Habsburg – han som sedermera arkebuserades som kejsare av Mexiko – gjorde Lokrum till sitt privata semesterparadis. De prålande påfåglar som finns överallt på ön är ett levande minnesmärke från ärkehertigens dagar. En gång i tiden importerade Maximilian dem från Kanarieöarna. Nu är de så talrika att servitören på serveringen sjasar bort dem som duvor.

Också i Dubrovniks gamla stad hittar vi en och annan tillflyktsort, inte minst i de två ännu intakta klostren. Franciskanerklostret har ett av världens äldsta apotek. Dominikanernas byggnadskomplex på andra sidan stan kan skryta med Dubrovniks finaste samling av renässanskonst. Båda har grönskande korsgångar som utgör små oaser av lugn.

Tar man sig en närmare titt på Franciskanerklostrets dubbelpelare upptäcker man utmejslade huvuden som knappast kan beskrivas som heliga. Dessa fantastiska djur och groteska figurer skulpterades av Mihoje Brajkov, som dog i den stora pesten 1348. Vi går runt den öppna platsen och iakttar dem med uppsträckta ansikten. Känner en mänsklig historiens fläkt dra genom korsgången.

Johan

Klippor

Louis Valtat, Violet cliffs, 1900

Staden innanför murarna

Det första vi ser är ringmuren, som med tinnar och torn omfamnar gamla stan. Ja, i själva verket är försvarsvärnets mäktiga vita stenblock det enda man ser tills man kommer in genom porten och Dubrovnik plötsligt öppnar upp sig inför ens ögon. Så här måste det ha varit under antiken och medeltiden och lång tid därefter att komma till en stad. Kontrasten mellan innanför och utanför. Det urbana rummets gated community.

Där ligger huvudgatan Stradun som ett nypolerat golv. Andäktigt träder vi ut på dess blanka kalkstensplattor. Ser Franciskuskyrkan sträcka sin spira mot skyn, Rektorspalatset luta sig mot sin gotiska pelargång, Sankt Blasius kupol glimma i solen, gränder ringla i alla riktningar. Platsen är magisk, som att förflyttas bakåt en trehundra år i tiden, åtminstone när vi lyckas tänka bort de kryllande turisthorder vi själva är en del av. Varje prång fyllt med souveniraffärer och restauranger.    

En gång var detta den stolta stadsrepubliken Ragusa, konkurrent till Venedig om att behärska handeln på Adriatiska havet. Överklassen kånkades runt i snirkliga bärstolar, men odlade också en fri politisk kultur. OBLITI PRIVATORUM PUBLICA CURATE (typ: glöm det privata, syssla med det allmänna) står det vackert på en inskrift i det gamla ämbetsmannapalatset. På ovanvåningen praktfulla gemak. I källaren klaustrofobiska fängelsehålor.

En vandring genom de bilfria gatorna kan få en att tro att staden lämnats orörd av tidens härjningar, men så är ju inte fallet. En förödande jordbävning på 1600-talet bidrog till att omvandla medeltidsstaden till en barockstad. Av serbernas granatbeskjutning under inbördeskriget 1991 syns däremot knappt längre ett spår, mer än att husen fått nya takpannor – och, jo, från stadsmuren ser vi en ensam husruin med urblåst tak. 

Efter den fria republikens slutliga fall i början av 1800-talet blev staden stormakternas byte. Napoleon följdes av Habsburg som följdes av Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme – och nu alltså Europeiska Unionen. På Luzatorget ges gratiskonserter och kvällen för det historiska inträdet är staden full med folk, men vad man i allmänhet firar är semester snarare än något EU-medlemskap. Dagen efter åker vi på en bussutflykt till Montenegro. Vår guide, en man i femtioårsåldern, hävdar att Dubrovnikborna över huvud taget inte firade. Statsfederationer har man sett förr i historien. 

Johan 

Souvenir de Dubrovnik

På stranden

Vlaho Bukovac, På stranden, 1900