Med svarta, smäckra kupoler
tronar Alexander Nevskij-katedralen på Dombergets högsta punkt, som en beständig
påminnelse om rysk dominans. Peter den stores barockslott i Kadriorgparken
talar samma språk. Fast minnesmärken från sovjettiden är inte lika
lätta att finna i Tallinn.
Ett bra ställe att
börja leta på är Ockupationsmuseet, som satsar större delen av utställningsytan
på lättfattliga visuella installationer. Föremål som vittnar om våld och förtryck
samsas med vad som närmast liknar en samling nostalgiska retroprylar. Fängelsedörrar
på rad, en sjömina, en flyktbåt från kriget, men också sovjetiska veteranbilar,
sällskapsspel, en hårtork från sextiotalet.
I källaren har de omkullvräkta
statyerna från sovjettiden rests. Nedgången pryds av röda fanor. Michail Kalinin
i jätteformat, och bredvid honom en lika överdimensionerad Viktor Kingissepp, den
estniske kommunistledaren som sköts av hemliga polisen 1922, hyllades som
martyr under sovjettiden och nu på nytt hamnat i kylan. Kanske är det
placeringen i källaren som får mig att tänka på den kinesiska terrakottaarmén. Bolsjevikledarna
står med frusna gester intill ett sprucket Leninhuvud. Stumma väktare av den
krets i underjorden där historiens förlorare dväljs.
Sista morgonen i
Tallinn lämnar vi den medeltidsgemytliga gamla stan via Stora strandporten och promenerar
till Linnahall i hamnen. Det storslagna komplexet stod färdigt till Moskva-OS
1980 (seglingstävlingarna ägde rum i Tallinn) och hette då Leninpalatset för
sport och kultur. Nu står det och långsamt förfaller. Vi klättrar uppför
vittrande trappor. Betraktar stängda dörrar och väggar lika täckta av graffitti
som någonsin Berlinmuren. Stället är öde, förutom ett par med en kamera. Klick.
Klick. Klick. Ruinromantik i armeringsjärn och betong. En spökbyggnad från en
tid som nyss passerat. Redan en kvarleva från en svunnen epok.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar