Leva gott, leva rätt

”Det här riskerar att bli en freakshow, det kanske man inte tänker på. Det man har i huvudet är att man vill göra en insats och dela ut mat, men risken är att man förvandlar en plats till ett zoo.”

Så motiverade en tjänsteman på Trafikkontoret häromveckan beslutet att stoppa Soppkök Stockholms utdelning av gratis mat till hemlösa på Medborgarplatsen. Hemlöshet hänger ihop med blandmissbruk och psykisk sjukdom, och sådant hör inte hemma i stadsbilden, resonerade Trafikkontoret: ”Det är inte önskvärt ur stadens synpunkt att skapa träffpunkter för människor med särskild problematik på allmän plats och i synnerhet inte på stadens centrala torg.”

Efter en proteststorm fick soppköket tillbaka sitt tillstånd, men kanske borde det också sättas upp bord med utdelning av gratis exemplar av Ann Heberleins nya bok Etik till kommunala tjänstemän?

Här skriver jag om Ann Heberleins introduktionsbok till etiken.

Ann

Franska sjukan

Något är ruttet i den franska staten, och rötan har sitt ursprung i de förlorade kolonialkrigens smutsiga vrår. Sjukan underminerar och söndrar, förorsakar främlingsfientlighet och förortskravaller, tränger in i språket och förvandlar minsta pronomen – vi, de – till ett osäkert gungfly.

I Alexis Jennis praktfulla debutroman Den franska krigskonsten, häromåret belönad med Goncourtpriset, blir detta samband mellan en kaotisk samtid och en förträngd historia av övergrepp så tydligt som en motsägelsefull verklighet tillåter. Det handlar om krigets trauma och sentida följdverkningar. Hur rädslan och längtan efter enkla lösningar sprider sig. Hur kolonialtruppernas gester återupprepas i den militariserade kravallpolisens åtbörder.

Läs min recension av Alexis Jennis roman Den franska krigskonsten här.

Johan

Sommarkänsla

En stjärna fångad i bilden av sig själv

”Didn’t we almost have it all”, sjöng Whitney Houston med sin praktfulla stämma på andra plattan från 1987. Och nog såg det ut som om hon hade precis allt, i osannolikt hög grad. Skönhet, begåvning, succé från första stund hon ställde sig på scen. Vad var det där ”nästan” som ställde sig i vägen? Trots att helyllestämpeln satt klistrad från start var drogerna en följeslagare under hela karriären och ledde till att hon 2012 hittades död i badkaret på ett hotellrum.

Med en mamma som körade åt stjärnor som Elvis, Aretha Franklin och Van Morrison föddes Whitney Houston in i musiken och en svart gospelvärld där gudstron sattes före världsliga framgångar. Och det är denna mamma som med rätt hårda nypor skolade sin dotter till den perfekta sångerskan som nu berättar om deras relation i biografin Whitney.

Här skriver jag om Cissy Houstons bok om sin dotter Whitney.

Ann

Rött parasoll

Max Pechstein, Girl in red with a parasol, 1909

”Varför ska det göra så ont och vara så fult att åldras och bli ensam?”

En falsk blondin på Costa del Sols krogar. Med alldeles för röd mun, för snäv klänning, för höga klackar. Men framförallt, för gammal för sin utmanande stil. En sådan kvinna som ständigt får föraktfulla blickar från andra kvinnor, ”det är nästan synd om henne”. Men ingen kan hysa lika mycket förakt för henne som hon själv.

Eva i nya romanen "Spjärna mot udden" är en i raden av Christine Falkenlands bekräftelsetörstande och kärlekshungrande hjältinnor, de som befinner sig vid desperationens och självdestruktionens rand, som oförmögna att dra gränser utsätter sig för förödmjukelser och hån.

Här recenserar jag Falkenlands nya roman, en obehaglig sådan om man har minsta anlag för ålderskris...

Ann

Ringlek för två

Det råder ingen tvekan om att rörelse är något centralt för Pär Thörns och Andrzej Tichýs gemensamma roman Region X: inledningsordet återkommer i uppstyckad eller avstannad form i bokens sista rad: ”R ö r e l se”. Ja, det är en text med ett rejält flås, att som läsare försöka hänga med i svängarna är en stundtals andfådd upplevelse.

”Region X” är nämligen uppbyggd i stafettform – varje gång en person passerar flyttas perspektivet och handlingen springer efter med raska fötter, tar tåget från Eslöv till Malmö, åker vidare till Berlin, kliver på ett plan till New York och krånglar sig igenom tullen.

Här skriver jag om Region X.

Ann

 

På tork

Harriet Backer, Torkning av kläder, 1884

Ordnade ord

En pekbok för konkretister? Ja, kanske kan ”Nåden” fungera som en lakonisk grundkurs i skrivande. Påståendena pekar för det mesta mot sig själva, kommenterar själva skrivakten och de språkliga grunderna i en tajt rundgång.

Det är gjort med maximal exakthet och minsta möjliga mystifikation, så sparsamt prosaiskt att Ikea-manualer verkar lyriska i jämförelse.

 

Här recenserar jag David Vikgrens nya diktsamling.

 

Ann

Fest på slottet

Edgar Degas, Dinner at the Ball, 1879

Det moderna krigets vardag

Att göra något levande. Kanske är det romankonstens största hemlighet. Man kan njuta av vackra formuleringar, imponeras av en sofistikerad konstruktion, beundra en smart intrig. Men sedan finns det romaner där man stiger in i en annans människas värld och sveps med av berättelsen så att man nästan helt glömmer bort att det handlar om fiktion.
En sådan roman är italienska Melania G. Mazzuccos Limbo. Kanske är det därför författaren känner sig tvungen att i ett efterord påpeka att alla karaktärer är påhittade. Hon frammanar en verklighet så påtaglig att jag tycker mig känna knastret av sandkorn i munnen.

Här skriver jag om Limbo.

Ann

Den fulländade konsten, det ofullkomliga livet

Den mästerliga ”Följande historia” från 1991 ingår i Modernistas nylansering av Nooteboom, Hollands ständige nobelpriskandidat − tre romaner som är upptakten till en satsning där också nyöversatta titlar utlovas.
När Hermann kallar sig ”mannen från förr” och klagar över att dagens språk liknar en trafikstockning är det svårt att inte tycka sig höra författarens egen röst. Kärleken till den språkliga perfektionen yttrar sig i en prosa med en otidsenligt välskräddad elegans som håller stilen in i minsta söm, ofta spetsig, ibland spydig, alltid sofistikerad.
Också Ritualer handlar om besattheten av perfektion, här i form av japansk raku-keramik. Och naturligtvis om döden – och inte minst relationen mellan den tidlösa, fulländade konsten och det korta skröpliga livet.

3 x Nooteboom kan man läsa om här.
 Ann

Fruktträdgård i blom

Vincent van Gogh, Flowering Orchard, 1888

Jag AB

En förförisk ankmun plutande mot en smartphone − se där vår samtid fångad i en selfie. Jantelagen har krossats under individualismens höga klack och en hel generation vuxit upp i den digitala världens sociala spegelsal, van att räkna tummenuppar och sola sig i instagramfiltrens förskönande glans. Kan resultatet bli annat än odrägligt?

Men är det verkligen rimligt att lägga skulden för egofixeringen på ungdomarna själva? Nog är de väl, hur individualistiska de än vill vara, produkter av föräldrarnas uppfostran och samhällets värderingar?

I Generation Ego tittar journalisten Ana Udovic närmare på generationen som från barnsben lärt sig putsa på varumärket "Jag AB" och förskjuter skuldbördan för den så kallade narcissistiska epidemin. Innan vi pekar finger är det dags att se oss själva i spegeln.

Här skriver jag om Generation Ego.

Ann